Kurt!

Nu finns mönstret till vanten Kurt att köpa på Ravelry. Det innebär också att jag kan visa hur mina vantar ser ut i sin helhet. 

Kurt är alltså designad av Emilia Jensen, även känd som skaparen till koftan Palmetto, som blivit väldigt omtalad i stickvärlden under hösten. Emilia trycker också jättesnygga tyger med grafiska mönster.

Vantarna stickas i Rauma Finull eller motsvarande garn. Jag hade inte finull i sju färger hemma, så jag fick komplettera med ett par andra sorter också. Det vinröda är typ Shetland Spindrift tror jag, och det beige/smutsgula är tvåtrådigt ullgarn av okänd sort, som jag fått av min bror, som i sin tur fått det av en kollega. Lite hopplock, alltså. Det går inte åt mer än 20-60 meter av varje färg, vilket gör Kurt till ett perfekt restgarnsprojekt. Vantarna blir inte så stora i storleken, så det är nog inte fel att välja ett aningen grövre garn än Rauma Finull om man har lite större händer.

Jag tycker ju att färgval och -sammansättning är en av de roligaste grejerna med stickning, så jag hade väldigt kul med det här projektet och rekommenderar alla som gillar flerfärgsstickning att göra (minst) ett par.

Teststickning.

Jag håller på att teststicka ett mönster som Emilia Jensen har designat. Det blir en grafiskt mönstrad vante i många färger, som stickas i Rauma finull eller annat garn av motsvarande grovlek. Jätterolig stickning! Färgsätta har vi teststickare fått göra själva och det har varit lite utmanande, men kul.

Mönstret släpps inom kort, och då visar jag bild på hur mina vantar ser ut i sin helhet. Jag kommer självklart också att länka till mönstret, för den som blir sugen på att sticka vantarna.

Halvårsrapport stickning.

Såhär halvvägs igenom 2017 tänkte jag att det kunde vara kul att titta tillbaka på vad jag stickat hittills i år. Jag blev faktiskt själv lite överraskad när jag kollade igenom mina projekt på Ravelry häromdagen över att det var så pass mycket.

Under årets tio första veckor stickade jag tre mössor. Det började med Kobuk hat, som blev årets första förfärdigade projekt, fortsatte med Signal (som jag kommer på nu att jag nog inte bloggat om), och sedan behövde jag ju en Pussy hat inför internationella kvinnodagen.

Sockor stickar jag ju "alltid". Bra, användbart och relativt snabbstickat, och dessutom har jag en hel del sockgarn i min stash, så om jag inte vet riktigt vad jag ska sticka blir det ofta att jag sätter igång ett par sockor. Hittills i år har jag stickat fyra par, men inget av dem har blivit bloggade om.

Ett projekt som jag däremot har visat, är Dubai-sjalen. Den är inte helt och hållet stickad under 2017, för jag tror att jag lade upp till den i början av december, men pausade den sedan ett tag och den största delen (läs: all mönsterstickning fram och tillbaka) stickade jag under det här året.

Sedan har jag också stickat två tröjor. Den ena; Breathing Space, till mig själv, har ni ju sett, medan den andra, som heter So faded och stickades till Lilla A, nyligen blivit färdig och inte funnit sin väg till bloggen ännu.

Och så halvvantarna Ivar då, som jag visade häromdagen. De var ju påbörjade, men långt ifrån avslutade, när jag tog mig an dem, så de ska också vara med i uppräkningen.
Vad jag däremot inte räknar in är det allra första stickprojektet som blev klart i år, nämligen Pakkasyöt-sockorna. Där handlar det nämligen bara om några varv på ena tån som stickades på nyårsdagen, så dem sorterar jag mentalt i kategorin stickat 2016.

Ivar II.

Ni som hängt med här ett tag kanske minns att jag stickat ett par Ivar halvvantar tidigare? Den gången bytte jag ju bort dem mot broderier, men eftersom jag blev förtjust i färgerna började jag nästan direkt på ett likadant par till mig själv. Det här var sensommaren 2015 och jag stickade väl en halv vante (ej att förväxla med en halvvante!) innan jag kom av mig. I början av det här året bestämde jag mig för att i år ska mina två långliggande UFO:n bli färdiga. Det andra är en tröja, så halvvantarna kändes enklast att ta itu med, och det tog inte många dagar att färdigställa dem.

Att få dem fotograferade tog däremot sin tid, men på Kristi Himmelsfärdshelgen kom de med till fäboden och stickvännen Frida hjälpte mig att fota dem mot den svartslitna dörren till lidret.

Mönstret är Ivar av Clara Falk och garnet är Rauma Finull i gult, mörkgrått och ljusgrått. Sticknummer minns jag inte säkert, men antagligen 2,5.

Gudrun III.

För halvannat år sedan, när jag stickade mina första par Gudrun-vantar, frågade en f d arbetskamrat hur mycket jag skulle ta för att sticka ett par regnbågsfärgade/svarta åt henne. Jag vill helst inte sticka mot betalning, eftersom det går alldeles för långsamt för att man någonsin skulle kunna ta rimligt betalt, men däremot stickar jag gärna och ger bort (åtminstone till folk som vet att uppskatta det....). Och när nu nämnda kollega fyllde 40 för ett tag sedan, så passade det ju bra att sticka henne ett par Gudrun.
Det regnbågsfärgade garnet är Opal sockgarn, det svarta är Frost. Jag har stickat på stickor 2,5 mm precis som med mina tidigare Gudrun-vantar, men något måste ha hänt med min stickfasthet, för de här vantarna kändes större än de andra. Den som har gott minne kanske också drar sig till minnes att det första och andra paret också skiljde sig åt i storlek, trots att jag stickade dem direkt efter varandra. Kanske är det helt enkelt så att Gudrun är lite av en motvalls kärring?

Trots att jag hade gott om tid på mig att fota vantarna innan överlämnandet skulle ske, blev det till sist en panikfotografering, med mobilkameran, i lysrörsupplyst novembermorgonsmörker, inne på mitt rum på jobbet, med en annan kollega blixtinkallad som modell. Finn fem fel, liksom. Desto roligare var det då att stickdesignern Anna Maltz, @sweaterspotter på Instagram, när hon efter det amerikanska presidentvalet bestämt sig för att sticka ett par Gudrun, hittade min bild och delade den på sitt instagramkonto (med hänvisning till mig), där den fick massor av likes och fina kommentarer.

Jag lämnade paketet via ett ombud, så jag var inte med när det packades upp, men jag fick ett mail från mottagaren som skrev att hon blivit så glad att hon börjat gråta när hon såg vantarna, så uppskattade blev de i alla fall!

Fingervantar med tekniska finesser.

För första gången i mitt liv har jag stickat fingervantar! Mönstret heter Eve och är gratis på Ravelry. Jag bestämde mig dock för att utesluta pärlorna som originalvanten har. Ett par pärlbeströdda vantar kändes varken särskilt praktiskt eller som min stil, och tack vare ett varierande mönster uppbyggt av räta, vridna och aviga maskor händer det tillräckligt mycket ändå.

Vantarna finns i tre storlekar. Utifrån handens mått hamnade jag mittemellan de två minsta storlekarna. Jag valde den minsta och gick upp i stickstorlek från rekommenderade 2,25 till 2,5 och det resulterade i precis lagom stora vantar (i princip hela vanten är ju ribbstickad, så storleken borde ändå vara rätt flexibel). Jag valde ett rönnbärsrätt sockgarn från Regia som jag redan hade hemma och vantarna blev klara precis lagom tills morgnarna började bli kyliga, så jag har redan hunnit använda dem en hel del. Mönstret följer handens form på ett bra sätt, vilket gör att vantarna sitter väldigt skönt. Och till skillnad från på köpefingervantar är ju fingrarna lagom långa till just mig!

Några dagar efter att jag stickat klart vantarna, hände en lite lustig grej. Jag har nämligen, typ sist av alla, börjat lyssna på stickpoddar. En av dem jag plöjt en massa avsnitt av är Nördic knitting och i ett av de gamla avsnitten nämndes just det här vantmönstret. En av poddpratarna hade nämligen stickat dem, med pärlor, och var missnöjd just över att pärlorna var så opraktiska och t ex gick sönder när man bar matkassar. Alldeles oavsett tycke och smak verkar det alltså ha varit rätt beslut att avstå från pärlor.

Den tekniska finessen då? Jo, jag har sytt i så kallad konduktiv tråd i toppen av höger pekfinger, så att jag kan använda telefonen med vanten på. Det är lite pilligt att skriva, men inte omöjligt, och det kan nog i viss mån vara en fråga om träning också.

Malung-KAL.

På mitt stickcafé hade vi, för andra året i rad, en knit-along på vårvintern. Ifjol stickade vi ju Gudrun tillsammans och den här gången blev det vanten Malung av Solveig Larsson. Jag var nog egentligen inte så himla sugen på de här vantarna, men föll för grupptrycket och stickade dem ändå. De färdiga vantarna är jag nöjd med, men själva stickningen kändes rätt seg och tråkig och jag stickade klart dem mest av något slags pliktkänsla. De andra vantarna som jag stickat ur Solveigs vantbok var mycket roligare.

Egentligen börjar mönstret med sex enfärgade varv innan man börjar blommönstret. Jag gjorde istället en lettisk fläta och en liten bit ränder i starten på mina vantar, så att det inte skulle bli för korta skaft. Det visade sig vara lite överflödigt, för de färdiga vantarna blev rejält långa, men hellre det än för korta, jag hatar när det blir en glipa mellan jackan och vantarna. Efter moget övervägande valkade jag dem i tvättmaskinen och de krympte en del, så i slutändan blev längden ganska lagom.

Garnet är tvåtrådig ull; det vita hade jag själv hemma, det rostfärgade är växtfärgat garn som jag fick av min bror, som i sin tur fått det från en av sina kollegor och det blå är Kampes från mammas garnförråd.

Givetvis var jag tvungen att föreviga vantarna på ett ståndsmässigt sätt när jag ändå var i Malung på midsommar (se översta bilden)! Om man vill se de andras vantar kan man göra det under #malungkal på instagram.

Häggenås-vantar.

Jag fortsätter med lite mer ikappbloggning, därav snöiga bilder, vilket ju annars känns lite knäppt såhär års. Någon vecka in i januari lånade jag Vantboken av Solveig Larsson på biblioteket. För dem av er som inte bläddrat i den så är det en riktig vantbibel med hur många fina mönster som helst (även om boken skulle ha vunnit mycket på en bättre fotopresentation och lite korrekturläsning). Jag skulle utan vidare kunna tänka mig att sticka minst 20 par vantar ur den. Först ut blev i alla fall, efter moget övervägande, mönstret Häggenås. I boken är vanten uppstickad i svart/vitt/mörkgrått/vinrött, men jag valde att stoppa in lite starkare kulörer och tycker faktiskt att mönstret blev ännu finare med mer kontrast mellan färgerna.





Vantarna är stickade i tvåtrådigt ullgarn på stickor 2,5. Det gula garnet är Sandnes Tove och det blå tror jag är Kampes. Det röda och mörkgrå var anonyma restnystan från mammas garnlager.

Jag gav bort vantarna i 35-årspresent till en vän, men jag är allt lite sugen på ett eget par också. Eller om jag satsar på några andra ur samma bok. Vi får se lite.

Roma Mittens

Minns ni teststickningen, som jag deltog i för ett par månader sedan? Nu är vantarna klara och jag är nöjd med dem, även om jag fick gå upp i stickstorlek under arbetets gång och därmed sticka om en del.

Vantarna är fortfarande ganska små i storleken, men jag har inte särskilt stora händer, så på mig passar de bra. Ytmönstret, som är uppbyggt av räta, aviga och vridna maskor är verkligen fint, tycker jag! Garnet, som jag skrivit lite mer om här, genomgick en smärre förvandling vid tvätt och blockning - från fett och strävt till mjukt och fluffigt. Det ändrade t o m färg en smula.
Garnet är ganska ojämnt spunnet och på ett par ställen fick jag faktiskt ta av det för att undvika att behöva sticka med de allra tunnaste partierna, som nästan var som sytråd.

Mönstret heter Roma Mittens, är designat av Matilda Kruse och kommer att säljas till förmån för organisationen Hjärta till hjärta och deras arbete för den romska befolkningen i Rumänien och Bulgarien. Mönstersläppet har blivit lite fördröjt eftersom Matilda hållit på med flytt av sitt företag, men tanken är att mönstret ska finnas till försäljning i slutet av oktober. Jag återkommer såklart med information om när och var det kan köpas!

Roma på stickorna.

Som ni ser är jag igång med mina Roma-vantar nu och har kommit en bit på väg. Ytterligare några varv sedan jag tog bilden, faktiskt. Rolig stickning med ett fint ytmönster!

Garnet heter Elena och kommer från Rumänien, från ett litet och ganska nystartat företag vid namn Moeke Yarns, som tillverkar sina garner av rumänsk ull, på traditionellt sätt och i liten skala (visserligen maskinellt, men på gamla maskiner) och utan kemikalier. Jag fick mig tilldelat (enligt eget önskemål) det naturfärgade garnet, men det kommer också i ett antal olika nyanser, färgade med växtpigment.
Garnet är rustikt, fett och strävt och doftar får. Det är inte helt lättarbetat, men den lite ojämnt spunna tråden gör också att det blir levande och vackert. Ett garn med karaktär!

Teststickning!

Jag har, tillsammans med några andra, fått förmånen att vara teststickare för ett vantmönster som Matilda Kruse, innehavare av garnbutiken Organic Knitters, har designat och som kommer att säljas till förmån för ett projekt inom organisationen Hjärta till hjärta.

Bild lånad från @organicknitters på instagram.

Mönstret heter Roma efter projektet, vars syfte är att förbättra levnadsförhållandena för den romska befolkningen i Rumänien och Bulgarien, genom att tillsammans med romerna själva och andra frivilligorganisationer arbeta med bl a utbildning för både barn och vuxna, hälso- och sjukvård och möjlighet till egen försörjning. Här kan du läsa mer om projektet. (Och till skillnad från vissa andra som brukar gaffla om att "hjälpa på plats" betonar Hjärta till hjärta även vikten av att hjälpa de EU-migranter som vistas i Sverige med mat, ett värdigt boende och, om man har möjlighet, ekonomiskt stöd.)

Direkt när jag såg vanten på Organic Knitters instagram blev jag förtjust i designen, och det känns extra bra att få vara med och teststicka för ett gott syfte. Nu väntar jag bara på garn och mönster som är på väg med posten, sedan ska jag sätta igång!

2,7 shetlandsvantar.

Ungefär så mycket vante har jag stickat för att få det här paret. Jag började nämligen med att sticka höger vante och konstatera att den var lite i trängsta laget. När jag stickade vänster vante försökte jag vara mer noggrann med handlaget och den kändes mycket riktigt mer bekväm när den var klar. Dessutom upptäckte jag att jag lyckats lägga till ett extra enfärgat varv långt ner på den andra vanten, så att de inte var helt lika, och det gjorde att beslutet att repa upp den tajtare vanten inte var så svårt att ta.

Jag repade inte upp hela högervanten, utan "bara" till och med den nedersta gula sekvensen i mönstret (det var nämligen där jag råkat addera ett varv med grundfärgen på den andra vanten).

Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att det var värt besväret, för nu är höger vante betydligt mer bekväm. Nu är det nästan så att den känns lite rymligare än den vänstra, men nu repar jag banne mig inte upp någon mer gång.

Garnet (Jamieson's Shetland Spindrift) och mönstret köpte jag på Stackmora Vävstuga under garnsafarin. Det fanns färdiga kit med just den här färgställningen att köpa, men de var slut när vi var där, så jag plockade ihop motsvarande garner själv.

Vantarna har egentligen varit klara i flera veckor, men fastnade på bild först i helgen, när jag fick fotohjälp av min pappa.

Hantverksbyte.

Ett trevligt fenomen på Instagram är alla de hantverksbyten som folk gör. Jag har själv inte deltagit i något tidigare, men för några veckor sedan föreslog jag personen bakom profilen @varemet att vi skulle göra ett byte, eftersom jag blivit förtjust i hennes snygga broderier. Hon gick med på det och ett par dagar senare kom de här två broderierna, som jag valt ut, i brevlådan.

I utbyte önskade hon sig ett par handledsvärmare, i övrigt fick jag fria händer. Kul och lite läskigt samtidigt, att göra något efter eget huvud till en person man inte känner eller ens vet något om! Jag kollade om det var ok med ull och om det var några färger hon absolut inte ville ha, och sedan bestämde jag mig för halvvantarna Ivar ur boken Vantar för alla årstider, eftersom jag själv tycker det mönstret är väldigt snyggt. Riktigt rolig stickning och jag måste säga att jag blev sjukt nöjd! De blev uppskattade av mottagaren också, lyckligtvis.

Garnet är Rauma finull och jag hade egentligen köpt det för att sticka ett par andra vantar ur samma bok av. Det finns visserligen garn kvar så att det räcker till det också, men nu behöver jag ju ett par grå/gula Ivar själv...

Kvartalsrapport stickning.

2015 har varit ett bra stickår hittills. Två par vantar och fyra par sockor har det blivit under årets första kvartal. Ja, och så en cowl då, men den är inte med på bilden här.

Från "klockan 12" och medurs har vi: Gudrun 2, Ludwig, rutiga rester, Gudrun 1, strösselstrumporna och så de orange Fabel-sockorna. Klicka på länkarna för att läsa mer om respektive stickning!

Gudrun gånger tre!

Som ni kanske minns startade vi en Gudrun-KAL i stickcafégruppen för ett tag sedan. Nu har flera av oss hunnit sticka färdigt och när vi träffades i torsdags var vi tre som hade våra vantar på oss.

Vi har alltjämt ambitionen att få till en gruppbild med alla vantarna (eller i alla fall så många som möjligt) så småningom, men tills vi lyckas med det ser ni här, från vänster till höger, Ulrikas, min och Kristinas vante.

Never Mind the Bollocks, Here's the Gudrun Mittens.

Jag har stickat ytterligare ett par Gudrun-vantar. Dessa gav jag bort till min svägerska som, precis som jag förutsett, blev väldigt förtjust i mina Gudrun.
Ursprungligen hade jag en gråmelerad sockgarnsrest i åtanke till bottenfärg, men det visade sig att det fanns några gram för lite av det garnet, så istället fick det bli en färgkombination av det djärvare slaget. Men det passar bra tycker jag, Gudrun ska ju inte vara någon panelhöna.

Trots samma stickor, samma garntjocklek (det gula är ju t o m samma garn som till mina egna Gudrun-vantar och det rosa, som heter Hot Socks Neon, hade exakt samma meterantal/100 g), samma stickerska och bara ett par veckor mellan projekten, blev det här paret typ en centimeter smalare och två centimeter kortare än det förra. Mystiskt. Och mindre bra, eftersom mina egna vantar blev ganska perfekta i storlek och de här lite trånga. Lyckligtvis gick det bra att blocka ut dem till lagom passform.

Och för den som inte tog musikreferensen i inläggets titel, så var det här skivomslaget det första jag associerade till när jag lade de här garnerna bredvid varandra. Inte helt opassande, eftersom jag vet att den finns i svägerskans skivsamling.

Även här har jag fått fotohjälp av min kompis Anna - tack för det!

Gudrun!

Egentligen har mina Gudrun-vantar varit klara i några veckor, men jag har tagit dem i bruk först nu, eftersom jag ville fota och blogga dem först. Det är ju svårt att fotografera vantar själv, förutsatt att man inte bara vill visa dem liggande platta, så häromdagen tog jag med mig min kompis Anna, som fick stå bakom kameran.

Jag är väldigt nöjd med de här vantarna! De är så snygga och dessutom kul att sticka. Jag följde mönstret nästan på pricken och gillar den relativt långa mudd som det resulterar i. Man vill ju inte ha någon glipa mellan vante och jackärm (även om jag här på bilderna kavlat upp ärmarna för att hela vanten ska synas).
Gudrun-KAL:en i stickcafégänget pågår fortfarande. Det är riktigt kul att se alla olika varianter av vantarna, i olika färgställningar, som växer fram eller redan har blivit färdiga.

Eftersom fotograferingen ägde rum i lördags, på alla hjärtans dag, var det ju extra lustigt att vi hittade ett litet litet hjärta i barken på den slumpvis utvalda tall som jag ställde mig vid!

Vi avslutar med några snabba fakta om vantarna.
Mönster: Gudrun av Maria Lärkäng.
Garn: Trekking Tweed från Tant Kofta (det gula) och Fabel (det grå).
Stickor: 2,5
Rolighetsfaktor: Hög! Trots att framför allt mönstret på handryggen kräver lite koncentration var det en riktigt rolig stickning.

Alla stickar Gudrun!

För ett par månader sedan hittade jag ett nytt stickcafégäng, som jag anslutit mig till. I vår gemensamma facebook-grupp började vi prata om vanten Gudrun, som det visade sig att flera av oss var sugna på att sticka. Jag föreslog att vi skulle göra en knit-a-long och inom ett dygn var det flera av oss som köpt mönstret, letat fram lämpliga garner och lagt upp. Snabba ryck, alltså!

Jag håller kvar vid min ambition att i möjligaste mån använda garn som jag redan har hemma. Gudrun stickas i ganska tunt garn, t ex sockgarn eller Drops Alpacka. Båda varianterna hade jag en del av, men valet föll på sockgarn, eftersom jag trodde att det skulle ge ett bättre definierat mönster än alpackan, som ju är lite luddigare. Gult Trekking Tweed och mörkgrått Fabel blev det. Den första vanten blev färdig på några dagar och den andra är på stickorna nu.

Jag ser verkligen fram emot att få se alla de olika Gudrun-varianterna som kommer ut av knit-a-longen! Jag tror att vi är ett tiotal deltagare och ingen vante blir nog den andra lik. Jag hoppas kunna få till en bild på alla vantarna när vi är färdiga.

När jag är klar med de här vantarna ska jag sticka något som inte är gult och grått, jag lovar!

Det här blir mitt bidrag till bloggutmaningen I mina händer, som Mitt hem är min borg anordnar.

Fyra favoriter.

Det är hög tid att börja svara på frågorna som jag fick för några veckor sedan när jag utlyste frågestund. Nusse och Åsa.Li frågade på samma tema, nämligen vilket eller vilka av mina (återbruks-)alster genom åren som jag är mest nöjd med. Så här kommer, utan inbördes ordning, fyra favoriter. Klicka på länkarna för att läsa mer om respektive sak.

Gåbortsvantarna, som jag stickade och broderade på både länge och väl, och som till sist blev klara hösten 2010. (Tack Anna för fotohjälpen!)

Teskåpet, byggt av en gammal plåtlåda, från sommaren 2011. Det gör mig glad varje morgon när jag öppnar det för att plocka ut teburken! Förra sommaren var skåpet med på slöjdutställningen på Dalarnas museum och då kändes det lite tomt på köksväggen tills det kom tillbaka. Julpyntet från Avigan har blivit ett året runt-pynt och har fått en permanent plats på handtaget.

Mitt balkongbord, som jag tillverkade sommaren 2010 av en gammal vägskylt, mosaikbitar från gårdsloppis och underredet från det gamla bordet.

Och sist, men absolut inte minst, Fred på jorden-kassen med second hand-broderi och bollfrans från sommaren 2012. Den är min trogna följeslagare, är i bruk flera gånger i veckan och har varit både i Tallinn och Israel.

Stickade souvenirer.

I helgen har jag varit på kryssning till Tallinn med min pojkvän och hans familj. Jag hade planerat att köpa minst ett par stickade vantar, och eftersom jag lyckades tappa bort ett annat par vantar på bussresan till Stockholm (jag hade en gammal kompis i telefon och hon hade just berättat att hon väntar barn, så att få med mig vantarna när jag skulle byta buss blev tydligen lite övermäktigt) så kändes det helt berättigat att köpa två. De vita kan man som synes fälla ner toppen på - perfekt när man ska fingra på en smartphone ju. Kanske visar jag några bilder från själva Tallinn en annan dag.