För ett tag sedan nämnde jag i ett inlägg att jag bojkottar Drops och fick i en kommentar till det inlägget en fråga om varför. Det grundar sig i en incident för något år sedan, som blev ganska uppmärksammad i stickvärlden, då Drops publicerade ett mönster som var en uppenbar kopia av stickdesignern Martina Behms sjal Leftie. Det var inte första gången som Drops plagierade en fristående designers verk, men den här kopian fick många stickare att reagera och skriva kommentarer till Drops både på deras hemsida och i sociala medier. Det i sig kan man ju tycka är illa nog, men vad som gjorde det hela ännu mer pinsamt var Drops sätt att bemöta denna kritik. Eller rättare sagt, inte bemöta. De valde nämligen att hantera kritiken genom att blockera alla som kommenterat på deras instagramsida (jag var en av dem, det tog max en kvart från att jag skrivit min kommentar tills jag var blockad) och genom att lägga in något slags spärr i sitt eget kommentarsfält, så att kommentarer som innehöll bl a Martina Behms namn eller orden kopia, plagiat eller namnet på originaldesignen, inte kunde publiceras.
Vad får mig då att ta upp detta nu? Jo, Drops har gjort om samma sak igen. Denna gång är det stickdesignern Maja Karlsson som fått sitt mönster Majas mamelucker kopierat, och inte heller denna gång går det att skriva kommentarer på Drops hemsida. Därför lyfter jag det här på bloggen istället. Återigen har saken fått ganska stor spridning på sociala medier och det har startats en knit-along av originalmönstret, precis som det gjorde med Leftie. Jag har länge varit sugen på att sticka mameluckerna och nu ska jag verkligen försöka prioritera det framöver.
Det kan inte nog betonas hur uselt det är av ett stort företag att kopiera små designers verk, istället för att köpa rättigheterna till designen eller anlita duktiga stickdesigners till att skapa mönster för dem, och ännu mer uselt är det att censurera och blockera kritiska röster. Detta vill jag inte stötta och därför har jag slutat köpa Drops garner.
tisdag 24 oktober 2017
onsdag 18 oktober 2017
En orangefärgad dag.
Första helgen i september firades Hemslöjdens dygn och en av aktiviteterna häromkring var en växtfärgningsdag, som jag anmält mig till. Mina föräldrar, främst mamma, växtfärgade lite när jag var barn och jag har någon tidig minnesbild av en stor gryta med eld under, som jag inte fick gå nära, men själv har jag faktiskt aldrig prövat. Nu är jag dock jättesugen på att färga mer, för det var oerhört roligt!
Med under dagen var sju personer med olika mycket erfarenhet av färgning. Det mesta av materialet kom från en gammal dam som skänkt det till hemslöjdsföreningen; det var stora lådor med kemikalieburkar, färdigbetat garn och en del olika växter.
Det första badet vi gjorde i ordning var färgkulla, en blomma som ger gul färg. Alla garnerna ni ser på bilden är färgade i det första färgkullabadet, att färgerna blev så olika har nog att göra med betningen, och kanske lite med garnkvaliteten. Det garn som blev grönt var grått från början, övriga vita. Färgkullabadet hade mer att ge, så vi körde en andra färgning också, sedan tillsatte vi koschenill och till slut lite indigopulver till det också. Andra mer eller mindre framgångsrika färgningar var med krapp, albark, nässlor och tuschlav. Ingen av oss var ute efter något specifikt resultat, utan vi såg det hela mer som ett experiment. Inte så mycket teori, utan mer pröva och se. Det vi inte blev nöjda med stoppade vi i ett annat bad, eller så tillsatte vi något till det befintliga badet, och så höll vi på.
Vi provade också att göra en indigo-kyp, men det funkade inte alls. Några ljust ljust blå härvor kom upp ur badet, men all färg rann av i sköljningen. Både indigopulvret och kemikalierna kom ur den gamla damens kartonger och var nog från 80-talet, så det kanske helt enkelt var för gammalt. Det var lite tråkigt, jag var väldigt peppad på just indigofärgningen, efter att ha sett så många bilder på indigofärgning på Instagram under sommaren, men vi fick så många andra fina garner, så besvikelsen lade sig rätt snabbt. Vi har också planer på en ny färgdag till våren eller försommaren och då gör vi nog ett nytt försök med indigo.
Med mig hem fick jag ett helt gäng med små härvor och nystan, som jag nu funderar på vad jag ska göra av. En större härva med grått garn till hälften doppad i färgkulla har jag också att roa mig med.
För er som lurar på inläggets titel, så såg jag om Amelie från Montmartre, där den frasen förekommer, på kvällen efter färgningen, och tyckte att den passade ganska bra.
Det första badet vi gjorde i ordning var färgkulla, en blomma som ger gul färg. Alla garnerna ni ser på bilden är färgade i det första färgkullabadet, att färgerna blev så olika har nog att göra med betningen, och kanske lite med garnkvaliteten. Det garn som blev grönt var grått från början, övriga vita. Färgkullabadet hade mer att ge, så vi körde en andra färgning också, sedan tillsatte vi koschenill och till slut lite indigopulver till det också. Andra mer eller mindre framgångsrika färgningar var med krapp, albark, nässlor och tuschlav. Ingen av oss var ute efter något specifikt resultat, utan vi såg det hela mer som ett experiment. Inte så mycket teori, utan mer pröva och se. Det vi inte blev nöjda med stoppade vi i ett annat bad, eller så tillsatte vi något till det befintliga badet, och så höll vi på.
Vi provade också att göra en indigo-kyp, men det funkade inte alls. Några ljust ljust blå härvor kom upp ur badet, men all färg rann av i sköljningen. Både indigopulvret och kemikalierna kom ur den gamla damens kartonger och var nog från 80-talet, så det kanske helt enkelt var för gammalt. Det var lite tråkigt, jag var väldigt peppad på just indigofärgningen, efter att ha sett så många bilder på indigofärgning på Instagram under sommaren, men vi fick så många andra fina garner, så besvikelsen lade sig rätt snabbt. Vi har också planer på en ny färgdag till våren eller försommaren och då gör vi nog ett nytt försök med indigo.
Med mig hem fick jag ett helt gäng med små härvor och nystan, som jag nu funderar på vad jag ska göra av. En större härva med grått garn till hälften doppad i färgkulla har jag också att roa mig med.
För er som lurar på inläggets titel, så såg jag om Amelie från Montmartre, där den frasen förekommer, på kvällen efter färgningen, och tyckte att den passade ganska bra.
lördag 7 oktober 2017
Ny bukse i byen.
Det är väl ingen hemlighet att jag har en liten crush på allt norskt. Låt oss kalla det SKAM-effekten. I alla fall, jag följer en del norska stickare på Instagram (det gjorde jag faktiskt pre-SKAM också). Många av dem har barn som de stickar till och en grej som alla norska ungar verkar ha, men som jag tror knappt förekommer alls i Sverige, är stickade byxor.
Nu är jag ju varken norsk eller barn, men när jag i våras såg de här byxorna på Pickles instagramkonto drabbades jag av habegär och stort sticksug (stickstånd, som de säger i Stickkontakt-podden). Under sommaren skickade jag efter garn och beskrivning från Pickles. Jag satte igång för några veckor sedan och det har gått fortare än jag trodde, så nu återstår bara en liten bit på vardera benet (bilden nedan är alltså inte dagsaktuell). Det återstår ännu att se om jag kommer att se lika cool ut i byxorna som tjejen på bilderna i mönstret, eller om jag mer kommer att likna ett snorigt barnehage-barn, men frysa behöver jag nog inte göra i alla fall.
Nu är jag ju varken norsk eller barn, men när jag i våras såg de här byxorna på Pickles instagramkonto drabbades jag av habegär och stort sticksug (stickstånd, som de säger i Stickkontakt-podden). Under sommaren skickade jag efter garn och beskrivning från Pickles. Jag satte igång för några veckor sedan och det har gått fortare än jag trodde, så nu återstår bara en liten bit på vardera benet (bilden nedan är alltså inte dagsaktuell). Det återstår ännu att se om jag kommer att se lika cool ut i byxorna som tjejen på bilderna i mönstret, eller om jag mer kommer att likna ett snorigt barnehage-barn, men frysa behöver jag nog inte göra i alla fall.
torsdag 5 oktober 2017
Slöjdhelg i Stockholm.
I fredags tog jag tåget till Stockholm för att hänga med Elin och Josefine. De var och hälsade på mig i februari och nu hade vi bestämt oss för att ses igen.
När tre slöjd- och textilnördar umgås slår förstås inspirationen och skaparglädjen gnistor. På fredagskvällen, efter en god middag, började vi tillverka stämplar, enligt Elins modell, som vi kvällen därpå tryckte tyg med. Innan vi åkte hem på söndagen lärde Elin ut hur man gör kavelfrans och däremellan höll vi på med våra respektive stick- och broderiprojekt.
På lördagen var vi också på en väldigt trevlig visning på Almgrens sidenväveri vid Slussen och en skön promenad över Söder med inhopp i några roliga butiker och lite streetslöjd i form av tygtryck på gatubrunnar.
Det är så enkelt och gött att umgås med dessa två och snacket flyter lätt, både om hantverk och om livet i stort. En perfekt helg helt enkelt!
När tre slöjd- och textilnördar umgås slår förstås inspirationen och skaparglädjen gnistor. På fredagskvällen, efter en god middag, började vi tillverka stämplar, enligt Elins modell, som vi kvällen därpå tryckte tyg med. Innan vi åkte hem på söndagen lärde Elin ut hur man gör kavelfrans och däremellan höll vi på med våra respektive stick- och broderiprojekt.
På lördagen var vi också på en väldigt trevlig visning på Almgrens sidenväveri vid Slussen och en skön promenad över Söder med inhopp i några roliga butiker och lite streetslöjd i form av tygtryck på gatubrunnar.
Det är så enkelt och gött att umgås med dessa två och snacket flyter lätt, både om hantverk och om livet i stort. En perfekt helg helt enkelt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)