Stitch Surfer.

Måndagar verkar ju vara min bloggdag nuförtiden, så varför inte starta även den här veckan med ett inlägg? Vi ska åter rikta blickarna mot samlingsbilden i det här inlägget och prata lite mer om ett stickalster från 2016. I höstas hade vi nämligen en KAL (knit along) i stickcafégruppen igen. Tidigare har vi ju stickat vantarna Gudrun och Malung tillsammans, men den här gången slog vi till på en socka, nämligen Stitch Surfer.

Mönstret är gratis och kommer från ett gammalt nummer av Knitty. Jag hade ju övat intarsiastickning på sockorna Villiviini, men ändå hade jag problem med tån på den första sockan. Ojämnt, håligt och skitfult blev det och jag hatade hela projektet i någon vecka, för att sedan repa upp och börja om. Då gick det som tur var mycket bättre, men det där riktiga flytet, ni vet när man inte vill lägga ifrån sig stickningen, infann sig aldrig.

Jag hade med mig stickningen till New York, även om jag kanske inte räknade med så väldigt mycket sticktid där. När jag kom upp på takvåningen på hotellet, insåg jag dock att jag ju måste färdigställa sockorna under vistelsen, för maken till färgkoordinerad omgivning att fotografera i har jag nog aldrig varit med om. Sagt och gjort.

Sockorna är stickade i dels senapsgult Arwetta, dels ett självrandande garn från en amerikansk indiefärgare som kallar sig Nomadic Yarns. Vi var några i stickgruppen som lade en gemensam beställning via Etsy innan vi påbörjade KAL:en. Molly Weasley heter färgställningen som jag valde. Stickorna var 2,5 mm som vanligt. Jag följde mönstret, utöver att jag valde att sticka båda hälarna i det enfärgade garnet, istället för en enfärgad och en randig häl. Bakgrunden till det beslutet var att jag ville att randningen skulle matcha även på skaften. Lyckades ändå förskjuta ränderna ett par varv tydligen, men det är inget som stör, tycker jag.

Om New Yorks bidrag till världen.

En av de bästa grejerna vi gjorde i New York, var en guidad promenad i Brooklyn, på temat street art. Vi hade hittat turen på listan över aktiviteter som ingick i de New York-pass som vi hade köpt och tyckte att det lät kul, så vi bokade platser. En grå och blåsig måndagsmorgon samlades vi utanför ett Starbucks på Manhattan och tillsammans med guiden Matt och resten av gruppen, samtliga turister från olika delar av världen, tog vi tunnelbanan över till Brooklyn och stadsdelen Bushwick där det fanns hur mycket målningar som helst. Högt och lågt, på hus, trottoarer, staket och bilar, i olika stilar.

Matt var stor street art-entusiast och dessutom både sympatisk och underhållande att lyssna till och vi lärde oss en hel del. Till skillnad från en del andra guider vi stötte på under resan, som mest pratade om "the world's greatest" det ena och det andra, hade han en betydligt mer ödmjuk inställning till sin stad och sitt hemland och tyckte att street art visserligen var ett av New Yorks bidrag till världen, men att det annars mest var världen som bidragit till New York, eftersom, som han sade "we're a country of immigrants". Han var också mycket tydlig med sina åsikter om Trump (det här var ju knappt två veckor efter valet).

Efter någon timme i Bushwick tog vi tunnelbanan vidare till Williamsburg, där vi gick en kortare bit och tittade på några fler verk, innan vi skildes åt.

Efter turen började vi hålla ögonen öppna efter gatukonst var vi än gick och när jag någon dag senare låg och klickade runt på nätet, hittade jag en karta över Staten Island, där en massa målningar fanns utmärkta, så några dagar senare gjorde vi en tur till, på egen hand. De bilderna kan vi ta i ett eget inlägg så småningom.

Briochealuscious.

För ungefär ett år sedan lyckades jag knipa en plats i en av Hedgehog Fibres garnklubbar. Det innebär att man under tre månader får garner, i för garnklubben unika färgställningar, skickade till sig. Spännande och roligt, men risken är förstås att man får garn i färger som man inte gillar eller vill använda. I mitt fall var det två turkosa och en rosa färgställning som inte riktigt kändes som mina. Någon som däremot gillar de färgerna är min svägerska, så jag bestämde mig för att sticka något åt henne och på så sätt använda upp åtminstone en del av garnet.
Först funderade jag på en Exploration Station, men jag hade ju ganska nyligen stickat en sådan och kände mig inte riktigt mogen för ytterligare en. Men så hittade jag Briochealuscious av Andrea Mowry, som faktiskt påminner lite om Exploration Station, med bl a "kilar" av förkortade varv och flerfärgspatent.

 

Jag påbörjade den här sjalen i god tid i höstas, men sedan hamnade den i skamvrån i ett par månader, både för att det kom andra stickprojekt emellan, men också för att jag på något mystiskt sätt fått ett par maskor för lite och blev lite trött på alltihop.
När julen började närma sig fick jag till sist lov att ta upp sjalen igen, lösa maskantalsproblemet genom att helt enkelt tjuvöka ett par maskor på ett varv där man inte skulle och sticka vidare (nästa gång jag kontrollräknade maskorna, hade jag lyckats få två för mycket istället, men då spelade det mindre roll).

Till slut var jag framme vid kanten, som stickas på tvären i tvåfärgspatent, och då höll det på att stranda igen. Det blev fel och/eller fult hela tiden och jag överdriver nog inte om jag säger att jag stickade om de första varven ett tiotal gånger, men till slut fick jag till det. Som en bonus hade jag då lärt mig kantmönstret utantill. Sjalen blev klar kvällen före julafton, i god tid (för att vara mig) innan juldagen, då min svägerska har födelsedag och den skulle överlämnas. Jag hann t o m blocka den på julaftons kväll. Min svägerska blev jätteglad för sjalen och tog på sig den direkt hon öppnat paketet, så det blev en lyckad present!

Förutom sockklubbsgarnerna använde jag ett knallrosa Malabrigo Sock och petrolblått Schoppel-Wolle Finest till sjalen. Fler detaljer finns på Ravelry.

Annisa Wrap.

2016 var som sagt lite av ett sjalstickningens år. En av sjalarna jag stickade var Annisa Wrap av Ambah O'Brien (som för övrigt designat flera snygga sjalar som jag skulle kunna tänka mig att sticka). En snygg lite asymmetrisk sjal, eller halsduk skulle man kanske kunna säga, eftersom den är ganska rektangulär, med smalrandiga partier varvat med enfärgade hålmönstrade.

Jag valde i stort sett samma färger som sjalen på mönstrets Ravelry-sida har, nämligen svart och vitt med lite färgfläckar i till de randiga partierna och ljust grått till de hålmönstrade. Gillar det grafiska uttrycket, men med en twist i form av färgstänk i de vita ränderna.

Det vita och grå garnet är från Stranded Dyeworks och är färgat på garnbasen Paradise MCN. Det vita med stänk av rost/orange och mörklila heter Crackle och den grå färgen, som i vissa ljus skiftar i ljust lila, heter Spook. Det svarta garnet är dels Schoppel-Wolle Finest som jag hade kvar från min Exploration Station och dels Onion Nettle Sock, som jag fyllde på med när det första svarta garnet tog slut. Nagelfar man sjalen så syns det att de två svarta garnerna skiljer sig lite i färgton och glans, men det är nog knappast någon som tänker på det.

Själva stickningen var trevlig och relativt enkel, mest rätstickning och så lite minskningar och ökningar för att forma den. Det är ju lite beroendeframkallande att sticka smala ränder (ni vet, "bara en till....") så det kändes som att det flöt på bra. När den väl var färdig blev den dock liggande ett antal veckor i väntan på blockning, men därefter har jag använt den en hel del. Bland annat hade jag med den till New York, där bilderna är tagna på takterassen till vårt hotell.