Fyra favoriter.

Det är hög tid att börja svara på frågorna som jag fick för några veckor sedan när jag utlyste frågestund. Nusse och Åsa.Li frågade på samma tema, nämligen vilket eller vilka av mina (återbruks-)alster genom åren som jag är mest nöjd med. Så här kommer, utan inbördes ordning, fyra favoriter. Klicka på länkarna för att läsa mer om respektive sak.

Gåbortsvantarna, som jag stickade och broderade på både länge och väl, och som till sist blev klara hösten 2010. (Tack Anna för fotohjälpen!)

Teskåpet, byggt av en gammal plåtlåda, från sommaren 2011. Det gör mig glad varje morgon när jag öppnar det för att plocka ut teburken! Förra sommaren var skåpet med på slöjdutställningen på Dalarnas museum och då kändes det lite tomt på köksväggen tills det kom tillbaka. Julpyntet från Avigan har blivit ett året runt-pynt och har fått en permanent plats på handtaget.

Mitt balkongbord, som jag tillverkade sommaren 2010 av en gammal vägskylt, mosaikbitar från gårdsloppis och underredet från det gamla bordet.

Och sist, men absolut inte minst, Fred på jorden-kassen med second hand-broderi och bollfrans från sommaren 2012. Den är min trogna följeslagare, är i bruk flera gånger i veckan och har varit både i Tallinn och Israel.

Kurbits, kalejdoskop och kakel-makeover.

I helgen har jag gjort något som jag tänkt på länge: åtgärdat den fula randen med beige kakel som löpte runt hela badrummet. Den har egentligen stört mig ända sedan jag flyttade in i lägenheten. Till en början kollade jag lite efter kakeldekorer att täcka över den med, men hittade inget som föll mig i smaken. Sedan började jag tänka på att man kanske kunde sätta pärlplattor över fulkaklet, men kom fram till att det nog skulle bli lite för jobbigt att göra så många pärlplattor.

Men så, för ett tag sedan, kom jag på att jag ju helt enkelt kunde skaffa vit självhäftande plast och täcka över den beiga randen.

Det går ju liksom inte att knacka ner en kakelplatta och ta med till butiken för färgjämförelse, och förresten hade det inte hjälpt eftersom det bara fanns en vit nyans på plasten där jag handlade. Så som synes har jag fortfarande en rand på väggen, fast nu i en lite annan nyans av vitt. Det kan jag leva med, känner jag.

Jag hade räknat ut innan hur mycket plast det skulle gå åt, men vad jag hade glömt att kalkylera med var att det kanske är bra att ha någon liten drullemån också. Eftersom jag skar till de första rutorna ett par millimeter för korta, stod jag i slutändan där med retliga tre rutor för lite.

Desto större anledning att ta tag i projekt pärlplatta, alltså! Några timmar av maniskt pärlande senare hade de kvarvarande tre beiga plattorna täckts över och hela badrummet fått ett oväntat stort lyft.

Och angående rubriken så tänkte jag på kalejdoskop när jag gjorde den första pärlplattan (den som sitter i mitten på väggen). Till de andra två inspirerades jag av den danska grafiska designern Kathrine Højriis heraldiska pärlplattor, varav några finns på bild här, fast mina blev lite mer kurbits, kan man säga.

Blåa kudden.

I lördags var jag på trevligt kalas hos min kollega och goda vän Anna, som fyllt 30. Anna har lite konstig smak, eller det vill säga, hon uppskattar inte alla mina fina retrotyger. De tyger som går i den blå-lila färgskalan brukar hon dock gilla. Därför bestämde jag mig för att sy en kudde åt henne i det här fina tyget som jag tokfyndade på Myrorna för några månader sedan. Tyget, som är designat av Sven Fristedt, är kraftigt i kvaliteten och har en len yta som påminner lite om flanell.

Det kändes som att det här tyget behövde lite yta, så att mönstret skulle komma till sin rätt. Alltså valde jag att göra ett kuddfodral med vinge runtomkring. Kuddfodralet passar till en kudde på 50x50 cm, men med vingen inräknad är det nog lite drygt 60x60 cm.
Förutom kudden fick hon en klädrulle i ett separat paket. Det kan behövas när en flanellig kudde ska möta två långhåriga katter...

Mera mönster!

Det var ett par kommentatörer på det förra inlägget som ville se fler bilder från utställningen Älskade mönster. Och vem är väl jag att undanhålla er det? Vi tar några till!

Jag är så förtjust i kakorna på den översta bilden. Lägg märke till chokladtårtan med nonstop i form av klädda knappar och den franska våfflan av våffelvävt tyg! Och den gula klänningen här ovan, åh!

Älskade mönster.

Ända sedan början av juni har jag tänkt att jag måste gå och titta på utställningen Älskade mönster på Dalarnas museum. Nu i veckan slog det mig att det inte var många dagar kvar och idag, bokstavligt talat i sista stund (jag var där under sista timmen utställningen var öppen) kom jag iväg.

Utställningen bygger på tryckta mönster från Westmans textilateljé här i Falun, som grundades av syskonen Inga-Lill och Bruno Westman och deras mamma Margit i början av 50-talet. Det finns även en äldre syster i syskonskaran som också bidrog med en hel del mönster, nämligen Marianne Westman, kanske mer känd som formgivare för Rörstrand och kvinnan bakom t ex Mon Amie-porslinet.

Jag är väldigt glad att jag kom iväg på utställningen! Förutom mängder av fantastiskt fina tryck gillade jag verkligen de många applikationstavlor i olika format som fanns med och där Inga-Lill Westman snillrikt använt utklippta delar från olika tryckta textilier tillsammans med andra tyger, för att bygga upp nya bilder. Åh, vad mycket lust jag fick att både trycka och applicera! 
 

Eftersom jag inte kan gå tillbaka och titta på utställningen fler gånger, tog jag ganska många bilder. Kanske kommer det några fler en annan dag.

Höstslöjd i hundraåttio.

I lördags hade Falu Hemslöjdsförening slöjddag på torget i strålande höstsol. Jag hade ett bord med höstslöjd. Alla som ville fick prova att göra lövrosor och trä girlanger av rönnbär och nypon. Och det var det många som ville. Så många att jag knappt hann dricka en kopp kaffe, än mindre fotografera mer än enstaka bilder. Så här såg det ut på bordet mitt under brinnande aktivitet.

Om ni betänker att jag gjort alla rosorna på bilden (med något enstaka undantag) och samtidigt visat och förklarat med ord hur jag gick tillväga, om och om igen, så fattar ni kanske att jag kände mig lite som en papegoja.

Även om det var en rolig dag var det faktiskt ganska skönt att få packa ihop sina pinaler och åka hem och ta igen sig efteråt...

Lapp på lapp.

För tre år sedan när min brorsdotter lilla A var bebis sydde jag ett lapptäcke som hon fick i julklapp. Nuförtiden är det mest lillebror Frallan som ligger på täcket och han har visst slitit på det så till den grad att det gått hål på en av lapparna. Mina föräldrar, som var här i helgen, hade lånat med sig täcket så att jag fick laga det.
Jag hade inte kvar något av tyget som ursprungslappen var klippt från, men jag hade ett som var ganska snarlikt i färgerna, så jag klippte ut en lapp något större än den trasiga, vek in kanterna och sydde fast den med så små stygn jag kunde ovanpå den trasiga. Det blev bra!

Uppdatering: Rättelse från brorsbarnens mamma, som påpekar att det inte är lillebror som nött hål på täcket utan lilla A själv. Rätt ska vara rätt. :)

Vem har sagt att det ska vara lätt?

Den hängde där i skyltfönstret på Kupan en dag i somras, min nya taklampa. När jag gick in visade det sig dessutom att den var på halva priset. 15 kronor fick jag ge för denna ljuva mix av pressglas, koppar och trä. När jag tog isär lampan och skulle rengöra den, så visade det sig att koppardelen inte var särskilt gedigen, så att säga, och färgen föll av i stora sjok. Nåja, för 15 kronor är det ju helt ok att få lägga ner lite omsorg på saker, så jag spraymålade metalldelen med ny kopparfärg. Och så bytte jag lamphållaren eftersom den gamla såg misstänkt illa medfaren ut.

Glad i hågen skulle jag sedan hänga upp den fina lampan i hallen. Det var bara det att när jag skruvat ner den befintliga armaturen, så möttes jag inte av det takuttag jag förväntat mig, utan ett gapande hål med två utstickande sladdar till vilka den gamla lampan varit direktkopplad.
Jaha, men jag bor ju ändå i hyresrätt. Bara att felanmäla, alltså. Trodde jag. Felanmälan gör man nämligen på nätet och givetvis hade jag glömt mitt lösenord. Ett nytt skickades - till min jobbmail, som jag p g a föreläsningsdag + helg inte kom åt på tre dagar. Till bostadsbolagets fördel ska dock sägas, att jag redan dagen efter att jag till slut lyckats felanmäla, kom hem och hittade ett uttag i halltaket!
Då var det bara att byta stickproppen också, för den gamla passade inte i det nya uttaget. Som genom en guds försyn hade jag faktiskt en passande hemma, så det var rentav ganska snabbt fixat. Och så kom lampan upp till slut. Vem har sagt att det ska vara lätt?

Och som en perfekt final på historien lade naturligtvis kamerabatteriet av när jag skulle fota lampan på sin nya plats och när det väl var laddat blev det ganska dåliga bilder, sådär som det gärna blir i ett fönsterlöst rum framåt kvällen. Men fin är den, lampan!

Karins syjunta.

I början av förra veckan kom Karin Holmbergs tredje bok, Karins syjunta, ut. Jag gillar båda hennes tidigare böcker mycket, så jag var snabb att skaffa den här också.

Det blir ju ingen syjunta utan deltagare, så Karin har till den här boken bjudit in några andra hantverkare vars bloggar jag också brukar läsa, nämligen Lina OJ, Clara Stickar, Theo alias Crochet Bloke och Emelie med bloggen Vem pysslar, samt Elux som jag inte kände till sedan tidigare.

Boken är väldigt estetiskt tilltalande, med präglat mönster på pärmen och fina bilder på matt och trevligt papper. Den innehåller många fina projekt också, även om en del är sådant man sett tidigare, som stickade julgranskulor och virkade djur t ex. Mest inspirerad blir jag av de båda laptopfodralen som finns med i boken; ett med band som vävts ihop (lite på samma sätt som här) och ett där man klippt motiv i fusad plast och sedan strukit fast det på tyg. Inte för att jag behöver just ett laptopfodral, men jag blir väldigt sugen på att testa tekniken! Även Karins fina tygtryck, som tidigare skymtat på hennes blogg t ex här, får det att klia i fingrarna.
Ett annat viktigt inslag på en syjunta är ju fikat och boken innehåller följaktligen en handfull kakrecept också. Nästa gång jag får för mig att baka åker nog också den här boken fram, för kaffeknappar med fyllning av smörkräm låter som något jag gärna vill smaka.

Natur och neon.

Det här halsbandet tillverkade jag i fredags kväll. Tidsåtgången var kanske 20 minuter varav det absolut mest tidsödande var att göra s k sliding knots så att det går att justera längden på halsbandet. Ett lagom krävande fredagspyssel alltså.

Jadepärlorna köpte mina föräldrar åt mig när de var i Nya Zeeland för några år sedan, pinnen hittade jag på vägen hem från jobbet och neonsnöret kommer från en hobbyaffär i Jerusalem.

Lördagsutflykt.

Idag åkte jag till Avesta för att gå på Gör Det Själv-mässan. Tyvärr måste jag säga att den var en besvikelse. Jag hade förväntat mig dels ett större utbud och dels andra grejer. Mera bygg och trädgård och återbruk och sådant. Men det var mest måleri, gipstomtar, aloe vera-produkter (som jag överhuvudtaget inte fattar vad de hade med DIY att göra) och ett bord där det skyltades om återbruk samtidigt som det såldes nyproducerade tyger i långa banor. Den största behållningen för min del var att jag fick möjlighet att provsy en overlockmaskin, men det hade jag ju lika väl kunnat göra på symaskinsaffären här i stan. Nu låter jag väldigt negativ märker jag. Jag önskar att jag haft mer beröm att komma med, för jag tycker att det var ett så trevligt och bra initiativ och hade ganska höga förväntningar, men det kändes helt enkelt inte värt en resa på 7-8 mil enkel väg.

Dock var inte utflykten förgäves, eftersom jag också fick tillfälle att besöka Verket och Avesta Art, som ligger bredvid mässlokalen och som jag inte varit på tidigare. Verket är ett gammalt järnverk där mycket av den gamla industrimiljön finns bevarad och där utställningen Avesta Art med ett antal samtida konstnärer är inrymd.

Utställningen var fin och miljön som sagt riktigt häftig, om än inte så lättillgänglig med vindlande trätrappor och ojämna betonggolv. Men det jag tyckte allra bäst om var barn- och familjeutrymmena. Det fanns en välutrustad måleriverkstad med massor av papper, tapeter, färg och glitter och jag vet inte allt. Sedan fanns det ett "matterum" med allehanda kluriga pussel och knep och knåp, ett "optikrum" där temat var olika optiska fenomen; ljus och färger och strålning och sådant, ett Alfons Åberg-rum med filmvisning och utklädningskläder och - nästan roligast av allt - ett rum med instrument av stålfjädrar, oljefat, rör och annat, där man fick låna sig en trumpinne och prova alla instrumenten.

Lägg till detta ett par lyckade loppisbesök längs vägen och jag är helt tillfreds med min dag.

Gör Det Själv-mässa.

Hit tänkte jag göra utflykt i helgen. Det låter som ett lovande koncept, ser fram emot att kolla in det!

Gamla meriter.

När jag var yngre ritade och målade jag rätt mycket. Tyvärr slutade jag mer och mer med det, i takt med att hantverkandet tog över. Skulle gärna ta upp det igen, men tiden räcker liksom inte till allt. Nu när jag städade bokhyllan häromveckan hittade jag en mapp med en del alster från sent nittiotal och jag tänkte visa ett par av dem för er.

Här är det mina Dr Martens-kängor som jag målat av med akvarellfärg och vaxkrita. Jag gillar faktiskt den här bilden mycket, funderar på om den t o m ska få komma upp på väggen ett tag.

I höst är det femton år sedan jag köpte de här kängorna. Det känns ju helt galet att det är så länge sedan, men så är det. Jag har faktiskt fortfarande kvar dem och använder dem ibland, men för några år sedan målade jag dem med svart skofärg, efter att den lila perioden gått över.

Ännu en föreställande bild, nämligen en svart paprika som vi köpt hem och som jag passade på att avbilda innan vi åt upp den. Paprikan är gjord i något slags collageteknik där jag rivit bitar av tidningspapper i olika nyanser och byggt upp den av. Sedan har jag förstärkt med oljepastellkrita på vissa ställen.

Som sagt, den lila perioden var det. 1999 med omnejd.