Igår kom den tråkiga nyheten att Hultsfredsfestivalen går i graven. Det som skulle bli den 25:e festivalen i ordningen, slöjdverkstans 20-årsjubileum och min åttonde omgång som slöjdhandledare på Hultsfred blir inte av. Även om festivalen hängt löst i flera år var det ändå ett trist och oväntat besked. Där som jag haft så mycket roligt. Där som jag skrattat och gråtit, sjungit och dansat, hängt och hånglat, ätit och druckit, svettats och frusit, och framför allt slöjdat, slöjdat, slöjdat.
Nu blir det inget mer. Inga fler återseenden av slöjdstammisar eller kärlekspatrullen. Ingen mer publikvirkning. Inga fler Smålandsrullar och festivalmackor. Inga fjortisar i rosa fuskpäls. Ingen mer kanot eller hångelbänk. Ingen som sitter i timmar för att knyppla färdigt sitt armband istället för att dricka öl med kompisarna. Inga fler caffé americano från den röda flakmoppen. Inga fler ståltrådsgestalter eller yxhugg i otakt med musiken. Inga nattliga vaktpass för att hindra folk från att kissa på tältet. Ingen mer småländsk lera på skorna. Det känns märkligt och lite sorgligt.