fredag 24 november 2017

Byxor i bruk.

Ni som följer med på instagram (@tygochotyg heter jag där också) har kanske redan sett att mina stickade byxor är färdiga. För en månad sedan var jag på Oslo Strikkefestival och dit fick byxorna såklart följa med. Jag fick hjälp att fota dem på Norsk Folkemuseum där strikkefestivalen ägde rum.


Är så himla nöjd med dessa byxor! De är varma och sköna och bekväma att ha på sig, samtidigt som de känns snygga. Garnet, Pickles Pure Wool, påminner lite om Supersoft, för den som stickat med det, såtillvida att det mjuknar och "luddar till sig" lite när man tvättar upp det.
Den vanligaste frågan jag fått när jag haft byxorna på mig är om de sticks. Det är ju svårt att svara på, för det är ju högst individuellt hur känslig man är. Det är klart att de känns annorlunda mot ett par vanliga byxor i bomull, men jag tycker inte att det sticks eller på något sätt känns obehagligt. Tänker att man kanske är mindre känslig på benen än t ex runt halsen också.
Jag gjorde med flit byxbenen lite korta, dels för att jag misstänkte att byxorna skulle växa lite med användningen och dels för att jag tycker att det passar på den här typen av byxor. Precis som förväntat har de töjt ut sig litegrann både på längden och bredden, men jag tycker att passformen funkar bra.


Tycker dock inte att det känns alldeles självklart vad man ska kombinera byxorna med. Hittills har jag mest haft dem som på bilden, med en enkel topp och linneskjorta över, de gånger jag haft byxorna på mig ute bland folk. En gång har jag haft en kofta/jacka i sweatshirttyg istället för skjortan också. Någon som har förslag?

söndag 19 november 2017

Kurt!

Nu finns mönstret till vanten Kurt att köpa på Ravelry. Det innebär också att jag kan visa hur mina vantar ser ut i sin helhet. 


Kurt är alltså designad av Emilia Jensen, även känd som skaparen till koftan Palmetto, som blivit väldigt omtalad i stickvärlden under hösten. Emilia trycker också jättesnygga tyger med grafiska mönster.


Vantarna stickas i Rauma Finull eller motsvarande garn. Jag hade inte finull i sju färger hemma, så jag fick komplettera med ett par andra sorter också. Det vinröda är typ Shetland Spindrift tror jag, och det beige/smutsgula är tvåtrådigt ullgarn av okänd sort, som jag fått av min bror, som i sin tur fått det av en kollega. Lite hopplock, alltså. Det går inte åt mer än 20-60 meter av varje färg, vilket gör Kurt till ett perfekt restgarnsprojekt. Vantarna blir inte så stora i storleken, så det är nog inte fel att välja ett aningen grövre garn än Rauma Finull om man har lite större händer.

Jag tycker ju att färgval och -sammansättning är en av de roligaste grejerna med stickning, så jag hade väldigt kul med det här projektet och rekommenderar alla som gillar flerfärgsstickning att göra (minst) ett par.

måndag 6 november 2017

Teststickning.

Jag håller på att teststicka ett mönster som Emilia Jensen har designat. Det blir en grafiskt mönstrad vante i många färger, som stickas i Rauma finull eller annat garn av motsvarande grovlek. Jätterolig stickning! Färgsätta har vi teststickare fått göra själva och det har varit lite utmanande, men kul.


Mönstret släpps inom kort, och då visar jag bild på hur mina vantar ser ut i sin helhet. Jag kommer självklart också att länka till mönstret, för den som blir sugen på att sticka vantarna.

tisdag 24 oktober 2017

Om varför jag droppat Drops.

För ett tag sedan nämnde jag i ett inlägg att jag bojkottar Drops och fick i en kommentar till det inlägget en fråga om varför. Det grundar sig i en incident för något år sedan, som blev ganska uppmärksammad i stickvärlden, då Drops publicerade ett mönster som var en uppenbar kopia av stickdesignern Martina Behms sjal Leftie. Det var inte första gången som Drops plagierade en fristående designers verk, men den här kopian fick många stickare att reagera och skriva kommentarer till Drops både på deras hemsida och i sociala medier. Det i sig kan man ju tycka är illa nog, men vad som gjorde det hela ännu mer pinsamt var Drops sätt att bemöta denna kritik. Eller rättare sagt, inte bemöta. De valde nämligen att hantera kritiken genom att blockera alla som kommenterat på deras instagramsida (jag var en av dem, det tog max en kvart från att jag skrivit min kommentar tills jag var blockad) och genom att lägga in något slags spärr i sitt eget kommentarsfält, så att kommentarer som innehöll bl a Martina Behms namn eller orden kopia, plagiat eller namnet på originaldesignen, inte kunde publiceras.

Vad får mig då att ta upp detta nu? Jo, Drops har gjort om samma sak igen. Denna gång är det stickdesignern Maja Karlsson som fått sitt mönster Majas mamelucker kopierat, och inte heller denna gång går det att skriva kommenterar på Drops hemsida. Därför lyfter jag det här på bloggen istället. Återigen har saken fått ganska stor spridning på sociala medier och det har startats en knit-along av originalmönstret, precis som det gjorde med Leftie. Jag har länge varit sugen på att sticka mameluckerna och nu ska jag verkligen försöka prioritera det framöver.

Det kan inte nog kan betonas hur uselt det är av ett stort företag att kopiera små designers verk, istället för att köpa rättigheterna till designen eller anlita duktiga stickdesigners till att skapa mönster för dem, och ännu mer uselt är det att censurera och blockera kritiska röster. Detta vill jag inte stötta och därför har jag slutat köpa Drops garner.

onsdag 18 oktober 2017

En orangefärgad dag.

Första helgen i september firades Hemslöjdens dygn och en av aktiviteterna häromkring var en växtfärgningsdag, som jag anmält mig till. Mina föräldrar, främst mamma, växtfärgade lite när jag var barn och jag har någon tidig minnesbild av en stor gryta med eld under, som jag inte fick gå nära, men själv har jag faktiskt aldrig prövat. Nu är jag dock jättesugen på att färga mer, för det var oerhört roligt!


Med under dagen var sju personer med olika mycket erfarenhet av färgning. Det mesta av materialet kom från en gammal dam som skänkt det till hemslöjdsföreningen; det var stora lådor med kemikalieburkar, färdigbetat garn och en del olika växter.


Det första badet vi gjorde i ordning var färgkulla, en blomma som ger gul färg. Alla garnerna ni ser på bilden är färgade i det första färgkullabadet, att färgerna blev så olika har nog att göra med betningen, och kanske lite med garnkvaliteten. Det garn som blev grönt var grått från början, övriga vita. Färgkullabadet hade mer att ge, så vi körde en andra färgning också, sedan tillsatte vi koschenill och till slut lite indigopulver till det också. Andra mer eller mindre framgångsrika färgningar var med krapp, albark, nässlor och tuschlav. Ingen av oss var ute efter något specifikt resultat, utan vi såg det hela mer som ett experiment. Inte så mycket teori, utan mer pröva och se. Det vi inte blev nöjda med stoppade vi i ett annat bad, eller så tillsatte vi något till det befintliga badet, och så höll vi på.


Vi provade också att göra en indigo-kyp, men det funkade inte alls. Några ljust ljust blå härvor kom upp ur badet, men all färg rann av i sköljningen. Både indigopulvret och kemikalierna kom ur den gamla damens kartonger och var nog från 80-talet, så det kanske helt enkelt var för gammalt. Det var lite tråkigt, jag var väldigt peppad på just indigofärgningen, efter att ha sett så många bilder på indigofärgning på Instagram under sommaren, men vi fick så många andra fina garner, så besvikelsen lade sig rätt snabbt. Vi har också planer på en ny färgdag till våren eller försommaren och då gör vi nog ett nytt försök med indigo.





Med mig hem fick jag ett helt gäng med små härvor och nystan, som jag nu funderar på vad jag ska göra av. En större härva med grått garn till hälften doppad i färgkulla har jag också att roa mig med.

För er som lurar på inläggets titel, så såg jag om Amelie från Montmartre, där den frasen förekommer, på kvällen efter färgningen, och tyckte att den passade ganska bra.

lördag 7 oktober 2017

Ny bukse i byen.

Det är väl ingen hemlighet att jag har en liten crush på allt norskt. Låt oss kalla det SKAM-effekten. I alla fall, jag följer en del norska stickare på Instagram (det gjorde jag faktiskt pre-SKAM också). Många av dem har barn som de stickar till och en grej som alla norska ungar verkar ha, men som jag tror knappt förekommer alls i Sverige, är stickade byxor.
Nu är jag ju varken norsk eller barn, men när jag i våras såg de här byxorna på Pickles instagramkonto drabbades jag av habegär och stort sticksug (stickstånd, som de säger i Stickkontakt-podden). Under sommaren skickade jag efter garn och beskrivning från Pickles. Jag satte igång för några veckor sedan och det har gått fortare än jag trodde, så nu återstår bara en liten bit på vardera benet (bilden nedan är alltså inte dagsaktuell). Det återstår ännu att se om jag kommer att se lika cool ut i byxorna som tjejen på bilderna i mönstret, eller om jag mer kommer att likna ett snorigt barnehage-barn, men frysa behöver jag nog inte göra i alla fall.


torsdag 5 oktober 2017

Slöjdhelg i Stockholm.

I fredags tog jag tåget till Stockholm för att hänga med Elin och Josefine. De var och hälsade på mig i februari och nu hade vi bestämt oss för att ses igen.
När tre slöjd- och textilnördar umgås slår förstås inspirationen och skaparglädjen gnistor. På fredagskvällen, efter en god middag, började vi tillverka stämplar, enligt Elins modell, som vi kvällen därpå tryckte tyg med. Innan vi åkte hem på söndagen lärde Elin ut hur man gör kavelfrans och däremellan höll vi på med våra respektive stick- och broderiprojekt.



På lördagen var vi också på en väldigt trevlig visning på Almgrens sidenväveri vid Slussen och en skön promenad över Söder med inhopp i några roliga butiker och lite streetslöjd i form av tygtryck på gatubrunnar.




Det är så enkelt och gött att umgås med dessa två och snacket flyter lätt, både om hantverk och om livet i stort. En perfekt helg helt enkelt!

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails