Byxor i bruk.

Ni som följer med på instagram (@tygochotyg heter jag där också) har kanske redan sett att mina stickade byxor är färdiga. För en månad sedan var jag på Oslo Strikkefestival och dit fick byxorna såklart följa med. Jag fick hjälp att fota dem på Norsk Folkemuseum där strikkefestivalen ägde rum.

Är så himla nöjd med dessa byxor! De är varma och sköna och bekväma att ha på sig, samtidigt som de känns snygga. Garnet, Pickles Pure Wool, påminner lite om Supersoft, för den som stickat med det, såtillvida att det mjuknar och "luddar till sig" lite när man tvättar upp det.
Den vanligaste frågan jag fått när jag haft byxorna på mig är om de sticks. Det är ju svårt att svara på, för det är ju högst individuellt hur känslig man är. Det är klart att de känns annorlunda mot ett par vanliga byxor i bomull, men jag tycker inte att det sticks eller på något sätt känns obehagligt. Tänker att man kanske är mindre känslig på benen än t ex runt halsen också.
Jag gjorde med flit byxbenen lite korta, dels för att jag misstänkte att byxorna skulle växa lite med användningen och dels för att jag tycker att det passar på den här typen av byxor. Precis som förväntat har de töjt ut sig litegrann både på längden och bredden, men jag tycker att passformen funkar bra.

Tycker dock inte att det känns alldeles självklart vad man ska kombinera byxorna med. Hittills har jag mest haft dem som på bilden, med en enkel topp och linneskjorta över, de gånger jag haft byxorna på mig ute bland folk. En gång har jag haft en kofta/jacka i sweatshirttyg istället för skjortan också. Någon som har förslag?

Öland revisited.

Innan vi åkte hem från fäboden i söndags, passade jag på att låta min stickvän Ulrika ta några bilder av mig i tröjan Öland. Jag visade ju en bild på den, hängande på en galge, för något år sedan, när jag ganska nyligen stickat färdigt den, men så här ser den alltså ut på.

Mössan på bilden har jag också stickat, nu i somras. Den heter Dylan's Beanie och vi tog några projektbilder på den också, så den ska få ett eget inlägg.

Andrum.

Jag har stickat en tröja! Breathing Space heter mönstret, som är gjort av Veera Välimäki. Det är en raglantröja, som stickas uppifrån och ner. Frånsett ett antal förkortade varv i nacken och på livet där man måste sticka fram och tillbaka, är det bara rundstickning. Nästan ingen montering och inte överdrivet många trådar att fästa, eftersom ränderna är så pass smala att man inte behöver ha av garnet mellan dem. De förkortade varven på livet gör att tröjan blir asymmetrisk. Modellen är ganska ledig, och jag gissar att det är det som inspirerat till namnet. Plats att släppa ut magen och andas, liksom.

Tröjan ska stickas i det som brukar kallas fingering weight, ungefär samma grovlek som tunt sockgarn. Jag valde att göra den i Supersoft från Magasin Duett, som jag köpte på Fårfesten i Kil i början av mars. Hade beslutsångest deluxe när jag skulle välja två av de drygt 60(!) färger som Magasin Duett saluför, men till sist blev det den här turkos/gröna, som jag tror heter Kingfisher (garnet säljs uppnystat från koner och har således ingen banderoll och dumt nog glömde jag att fråga) och den ljust beige som heter Almond.
Det var min första bekantskap med det här garnet, men jag har hört mycket om hur det ändrar karaktär efter tvätt. Även om jag tyckte garnet var trevligt att jobba med från början var alltså förväntningarna inför denna metamorfos höga när trådarna var fästa och det var dags för tröjan att bada. Så pass höga att jag glömde att fota ytan före, som jag hade tänkt göra för jämförelse, och så pass höga att jag kostade på mig att vara den där grannen man hatar och slänga in tröjan i tvättmaskinen för centrifugering klockan kvart i elva på kvällen, efter att ha tvättat upp den. Nåväl. Som utlovat försvann all spinnoljan och efterlämnade en mjuk och lite luddig yta.

Jag provade tröjan i fuktigt tillstånd och kunde konstatera att den nog inte behövde någon blockning, så jag bredde bara ut den på torkställningen över natten. Jag har jiddrat lite med storleken, brydde mig inte om att göra någon provlapp eftersom uppifrån och ner-konstruktionen möjliggör provande efter vägen. Först blev den alldeles för stor, så jag repade upp till armhålorna och fortsatte därifrån med maskantalet för en storlek mindre. Kanske att jag med facit i hand skulle ha repat några varv till, så att hela tröjan blivit i samma storlek, för den är något stor över axlarna och övre delen av bröstkorgen, men inte så att det stör. Andra ändringar jag gjort är att sticka några extra ränder över bysten, eftersom jag är ganska storbystad och inte ville att de förkortade varven skulle hamna för högt upp, och att sticka några extra ljusa ränder innan jag övergick till endast bottenfärgen i nederkanten av tröjan.
Tycker att passformen i slutändan blev riktigt bra och tröjan känns användbar, vardagsfin och tunn, men ändå varm. Den blev färdig för några veckor sedan, så den har varit perfekt att ha under vårjackan de där morgnarna när det bara varit någon plusgrad ute.

Öland.

Jag har länge spanat på det danska stick- och broderiföretaget Kit Coutures fina designs på Instagram och när de hade black friday-rea i fjol höst slog jag till på ett kit med mönster och garn till tröjan Öland.
Eftersom tröjan stickas på rundstickor, började jag lite på ena ärmen för att kolla att masktätheten stämde (ett smart alternativ till provlapp, som ju annars också måste stickas runt för att det ska bli tillförlitligt). Som genom ett under stämde stickfastheten, så jag gav mig i kast med kroppen och stickade en bra bit på den.
Det här var under de sista veckorna mamma levde och eftersom jag hade så kallad närståendepenning och var med henne på sjukhuset hela tiden, hade jag en del sticktid. Däremot gör inte stress och sorg någonting positivt överhuvudtaget för tankeförmågan, så när jag skulle sticka vidare på ärmen strandade hela projektet.
Beskrivningen förtäljde nämligen inte hur man skulle passa in ökningarna på ärmarna på ett bra sätt i mönsterstickningen och jag var alldeles för slut mentalt för att vare sig fundera ut det eller prova mig fram, utan lade tröjan åt sidan i några månader och stickade på andra projekt istället.

Frampå vårkanten började jag emellertid känna att det var dags att ta tag i tröjan igen. Jag belade till och med mig själv med förbud mot att starta på något nytt projekt förrän jag stickat klart den och det lyckades jag faktiskt hålla, så i mitten av juni, på dagen ett halvår efter att jag påbörjat den faktiskt, blev den färdig.

Jag gjorde några smärre anpassningar av mönstret. Dels förlängde jag livet med ungefär en decimeter, dels började jag efter ett tag att göra raglanminskningar på varje varv istället för vartannat, och dels lade jag in några (har för mig att det var tre, men jag minns inte helt säkert) förkortade varv i nacken för att tröjan skulle sitta bättre i halsen. Dessutom stickade jag lite färre varv på halskanten än mönstret angav. Det var lite pyssel med halsöppningen och att få till den bra, och jag gjorde om just den biten två eller tre gånger, men det var det värt!

Jag ska försöka få någon att hjälpa till att fota mig i tröjan också, men tills vidare får ni nöjas med en bild av tröjan, tagen i fäboden under midsommarhelgen och en selfie från vardagsrummet en försommarmorgon, där man kan se hur tröjan sitter i halsen efter alla vedermödor. Några processbilder finns också på Ravelry.

Tröjan är stickad i en blandning av fårull och lamaull och trots att jag förlängde den en bit, fick jag en del garn över. Det har jag nyligen använt till ett par restgarnsprojekt, som jag ska visa er en annan dag.

Häromveckan såg jag på Instagram att det snart kommer att lanseras några nya färgställningar till tröjan, den ena snyggare än den andra. Vem vet, jag kanske blir tvungen att sticka en till så småningom?

Zippy top.

När läsarna börjar efterlysa en i kommentarerna, då är det hög tid för ett nytt inlägg! Av olika skäl har jag legat lite lågt senaste veckorna, men jag stickar för fullt och har flera färdigsydda saker liggande obloggade. En av anledningarna till tystnaden är faktiskt att jag väntat på fotohjälp för några av dessa färdiga projekt.
Igår hjälpte min kompis Anna till att ta bilder på min första Zippy top! Första, ja, för det kommer nog att sys fler, när jag nu ändå köpt mönstret. Inspirationen hittade jag hos Clara, som sytt flera stycken.

Mönstret är egentligen konstruerat för vävt tyg, men jag tror inte att en vid och helt rak topp utan bystinsnitt eller någonting skulle bli så klädsam på mig, så tills jag får tid och ork att sätta mig in i det här med fba (full bust adjustment, en metod att anpassa mönster till en större byst än b-kupa, som de flesta mönster är konstruerade för) fick det bli trikå.
Tyget är en rätt smalrandig jersey i ljusblått och brunt, som räckte precis, så när som på till infodringen i halsen, så den fick jag göra i ett annat tyg.

Blixtlåsdetaljen i nacken fyller ingen praktisk funktion. Det är inga som helst problem att få halsringningen över huvudet (och då är infodringen ändå sydd i vävt tyg), men jag tyckte att den var fin och valde att göra den ändå. Ett neongult blixtlås fick det bli, en lagom missmatchning. Eftersom jag också hade passpoalband i liknande färg hemma använde jag det till att fålla ärmarna med, och slutligen sydde jag alla stickningar med neongul tråd.

Som sagt kommer jag nog att sy fler toppar av det här slaget, men nästa gör jag en storlek mindre. Den här är nästan onödigt ledig i passformen, fast den är onekligen bekväm.

Troschock och ketchupeffekt.

Under lång tid har jag tittat avundsjukt åt de trosor som jag sett andra bloggare sy och efter en lång startsträcka på typ ett år eller så gjorde jag i somras slag i saken och prövade att sy egna.
Mönstret konstruerade jag själv, genom att klippa sönder ett par bekväma men uttjänta trosor och rita av. Sedan sydde jag ett provpar, som faktiskt blev bättre än jag vågat hoppas på, och efter bara någon mindre justering av provmodellen och mönstret tror jag att jag redan kommit fram till det, för mig, ultimata trosmönstret. Ni får dock nöja er med att se dem utan mig i, några rumpbilder känner jag inte för att visa.

Som det så ofta blir, åtminstone för mig, tog det alltså extremt lång tid att komma till skott med det här projektet, men när jag väl började kickade ketchupeffekten in, och nu har jag sytt närmare 15 par (och följaktligen rensat ut rejält i troslådan). Tyvärr blev bilderna jag tog på alla trosorna ganska mörka och dåliga, men de flesta par jag sytt är alltså olika. Tygerna är en blandning av restbitar, sådant jag hade hemma och nyköp. Jag har lärt mig att 40 cm på full bredd räcker till två par trosor, förutsatt att det är ett mönster som går att "vända upp och ner", så att man kan lägga mönsterdelarna åt olika håll för att få så lite spill som möjligt. En annan lärdom är att vikresår är det smidigaste och lättaste att få snyggt (har provat "enkel" spetsresår på ett av paren också, men det blev inte lika bra). Ytterligare ett alternativ skulle ju vara att sy resårkanaler, men det har jag inte provat ännu.
Väldigt rolig och användbar sömnad är det i alla fall! Förutom att de är hemskt sköna är det kul med vetskapen om att man har snygga egensydda trosor på sig. Det kommer att bli ännu fler; jag behöver ju enfärgade också, som funkar bättre under landstingets rätt genomskinliga vita brallor som jag tillbringar en stor del av arbetstiden i.

Color blocking.

Starkt inspirerad av nederländska märket Sloppop, vars grundare jag följer på instagram, har jag sytt en lång mysig tröja, eller om det är en klänning (jag får väl fråga Lilla A vad hon tycker...) till mig själv inför hösten.

I och för sig påbörjade jag framstycket redan i påskas, men sedan strandade det hela och den blev klar först nu. Framstycket är hoppusslat av olika bitar i gult, svart, turkos och mörkgrått och det mörkgrå går också igen på ena axeln. Bakstycket och den andra ärmen är enfärgade.

Mönstret är den gamla vanliga Grace Hoodie av Jenny Hellström, men rejält förlängd och omritad så att den är helt rak.

Ett tag funderade jag på att sätta luva på plagget, men sedan skippade jag det. Planen var att trycka ett enkelt mönster på den gröna delen också, men eftersom jag inte hittar mina textilfärger för tillfället så får det vänta lite. Kanske gör jag det senare, kanske inte. Hur som helst tror jag att det här kommer att bli en höstfavorit!

Alla bilderna i inlägget är tagna av min kompis Anna och som vanligt vet jag inte riktigt vad jag ska göra av mig själv framför kameran, så några knasbilder blir det oftast.

Jeansleggings (remake på remake!).

För drygt tre år sedan kortade jag av och lagade ett par jeansleggings. Som jag förutspådde höll de ett tag till, men började sedan kännas lite i slitnaste laget. Ändå har jag sparat dem och häromveckan sydde jag om dem till en storlek som (förhoppningsvis) passar Lilla A.
Det var främst på insidan låren byxorna var slitna, så jag klippte upp längs innerben- och grensömmarna och klippte ut de nya byxbenen så att sömmarna på utsidan av benen kom med. Jag använde samma mönster som till lejontajtsen, d v s ett som jag konstruerat genom att rita av ett par av Lilla A:s leggings. Dessa breddade jag dock någon centimeter, eftersom jag misstänker att jeanstyget, även om det är stretch i, inte är riktigt lika följsamt som vanlig trikå.

Linningen klippte jag av, sprättade upp och förminskade till lämplig storlek och sydde sedan fast igen. Inga konstigheter, alltså. Tanken var att sy bakfickor också, men det räckte inte tyget till, så det fick vara.
Byxorna är för övrigt fotade i all hast med mobilkameran på en parkeringsplats i centrala Örebro, ifall ni undrar. Så kan det bli ibland när det måste gå snabbt.

En flirt med 80-talet.

När jag rumsterade om lite bland tyger och syprojekt hittade jag en sweatshirt, som fått följa med hem från någon second hand, eftersom jag gillade det lite 80-talsflirtande trycket. Den var lite för liten till mig, men passade bra att sy om till Lilla A.
Jag glömde att ta en före-bild (nedan syns alltså den färdiga tröjan), men den såg i stort sett likadan ut före omgörningen som efter, bara med lite andra proportioner.

Eftersom ursprungströjan var i raglanmodell fick även den nya tröjan bli det. Jag klippte helt sonika upp hela tröjan längs sömmarna, så att jag fick släta bitar, ur vilka jag sedan klippte ut de nya mönsterdelarna. Sedan var det bara att sy ihop på nytt. Muddarna klippte jag också av och återanvände, förstås.
Jag gjorde tröjan ganska lång och rymlig, så att den blir lite som en skön tröjklänning. Även det en liten 80-talsflirt. Lilla A gillade den, men hävdade dock å det bestämdaste att det var en tröja och ingen klänning.

Fågeltishor.

Som jag skrev häromdagen har jag sytt en hel del under semestern, framför allt till Lilla A och Frallan. Jag vet att det brukar bli både uppskattat och använt, och det är ju kul. Dessutom går det snabbt att sy, går inte åt så mycket tyg och så finns det ju så många fina barntyger. Den här gången blev det en Ökotex-märkt (vilket väl inte är det bästa egentligen, men bättre det än ingen märkning alls) trikå som var på rea på Ohlssons tyger. Även denna gång var en bit på 80 cm precis lagom till två t-shirtar, så det blev syskonmatchning.

Mönstret är samma som för de tröjor jag sytt till barnen tidigare under våren och sommaren, Ottobre 301, den raka modellen till Frallan och den lite nättare till Lilla A. Lika bra att köra på när jag hittat ett mönster som passar bra på båda två! Enda anpassningen är att jag gjort om mönstrets långa ärmar till korta.

Att krympa en solhatt.

För några år sedan köpte jag en retroblommig solhatt på loppis, trots att den var i minsta laget till och med för min relativt lilla skalle. Dumt, kan man tycka. Sannolikheten att huvudet skulle krympa är ju inte särskilt stor. Nu beslöt jag mig för att sy om den lite, så att något av brorsbarnen kan få överta den.

Tyvärr missade jag att ta en före-bild, men egentligen har jag inte gjort några stora förändringar. Jag klippte bort några centimeter i ytterkanten av brättet, och så sprättade jag bort kullen och klippte av ett par centimeter även från kanten, så att hatten inte blir lika hög. Sedan var det bara att sy fast kullen igen (eller kullarna, ska jag säga, eftersom jag fick göra samma manöver på fodertyget), vändsy längs brättets ytterkant, vända och sy en stickning längs kanten.
Jag har inte hunnit prova hatten på barnen, men jag hoppas att den ska passa någon av dem. Gissningsvis är det lilla A som ligger bäst till storleksmässigt, men Frallan växer väl i den också så småningom.
Solhatten får bli veckans bidrag från mig i Klockarbarns återbruksutmaning.

Amazing Grace.

Här ser ni en ny favorit i garderoben! En Grace Hoodie ur Jenny Hellströms Sy - Urban Collection. Jag har ju sytt tre sådana tidigare, men det här var första gången jag sydde luva på tröjan. Jag var faktiskt i valet och kvalet om jag skulle göra det, men jag är glad att jag gjorde det, för det blev himla bra! Avgörandet kom när jag kom att tänka på ett tyg som jag haft liggande i säkert tio år, som är jättefint, men som jag tyvärr köpt för lite av för att det skulle räcka till något vettigt. Som foder till luvan räckte det dock mer än väl och det passar så perfekt. Det är som att de två tygerna vore gjorda för varandra!

Själva tröjan är sydd av ett "nygammalt" tyg, designat av Maud Fredin Fredholm. Tygkedjan Stoff & Stil saluförde ju en del gamla tyger av henne för halvannat år sedan och det är där jag fått tag på det.

Tröjan fick följa med till Berlin (där jag alltså varit nu) och bilderna är tagna invid floden Spree, av min kompis Leo. Tack för hjälpen!

Grace för tredje gången.

I slutet av juli, efter nästan två veckors värmebölja, då bara tanken på långärmade tröjor känts outhärdlig, sydde jag mig ännu en Grace från boken SY - Urban collection. Under tiden som jag höll på med den kom regnet och svalkan, snacka om tajming! Den är välanvänd, ändå har det dröjt innan den blivit fotograferad, men den fick följa med till fäboddagen och där hjälpte F till att ta kort på mig i tröjan.

Precis som de två tidigare Grace-tröjorna jag sytt fick den här också infällningar av ett kontrasterande tyg på axlarna. Det rödmelerade tyget kommer från Stoff och Stil och det svarta tyget är en loppisstuv.
Jag har planer på ännu fler Grace-tröjor, men nästa gång ska jag nog prova att sy den som luvtröja. Och med hela ärmarna i samma tyg.

Faktum är att jag sedan bilden togs sytt om tröjan en smula. Ärmmuddarna var nämligen lite för vida och det gick inte att dra upp ärmarna (vilket jag rätt ofta gör på mina tröjor) utan de åkte ner hela tiden. Till slut tröttnade jag, klippte av dem och sydde på nya, tajtare muddar. Passade i samma veva på att sy in hela ärmarna lite.

Grace goes lace.

Här är Grace-tröja nummer två, även den sydd någon gång i februari och väl använd.

Även den här tröjan är alltså sydd efter mönstret Grace Hoodie ur senaste Jenny Hellström-boken. Den här gången klippte jag precis efter mönstret, så tröjan är mer normal i passformen än den första, men fortfarande av ganska ledig modell. Sweatshirttyget är ett av dem jag "ärvde" av mina kusiners mamma för ett tag sedan och spetstyget är en liten gardin från loppis. Jag är mycket nöjd!

Jag var inte riktigt övertygad om att spetsdetaljerna var min stil när jag först kom på idén, men jag valde att sy dem i alla fall. Man måste ju utmana sina föreställningar om sig själv ibland. Och det blev ju bra!

Den här gången var det min kille som fick agera fotohjälp.

Grace, utan hood men med en touch av Afrika.

För snart två månader sedan sydde jag den här tröjan, och med tanke på hur mycket jag faktiskt använt den är det ju nästan löjligt att det tagit så lång tid att få den med på bild. Häromveckan när jag var i Göteborg tog i alla fall min kompis ett foto av mig i tröjan. (Tack L för lånet av bild!)

Tröjan är den första av två som jag sytt efter mönstret Grace Hoodie ur boken Sy! Urban Collection, som jag ju recenserade för ett tag sedan. Jag lade dock till några centimeter på bredden och kanske en decimeter på längden, eftersom jag ville ha den lite oversize. Jag valde helt enkelt att lägga mönsterdelarna till fram- och baksida ett par centimeter från vikt kant, istället för direkt mot. Det gjorde förstås också att halsringningen blev vidare, men jag gillar båtringade tröjor, så det är helt i sin ordning. En annan egen anpassning är applikationerna på axlarna, som jag är himla nöjd med. Så nöjd att jag gjorde något liknande på nästa tröja, som jag inte har bloggat om än.
Materialet är ett sweatshirttyg i oblekt vitt, som jag köpt för ganska länge sedan på second hand. Muddväven är ny och inköpt i den lokala tygaffären, som på intet sätt kan beskyllas för att vara välsorterad på trikåvaror, men mudd i precis rätt nyans hade de faktiskt. Tyget på axlarna är ett afrikanskt waxprint som jag köpte i Gambia. Jag har en tendens att snöa in lite på saker och ting och nu vill jag ha fler tröjor i liknande modell. Under Göteborgshelgen passade jag på att ta mig ut till Stoff & Stil och bunkra lite fler lämpliga tyger. Det har varit ont om sytid de senaste veckorna, men så snart jag hinner ska de också få bli tröjor.

Om min hals.

I mitt översvämmade garnförråd fanns också två nystan gul Naturuld som jag köpt för ett par år sedan med planen att sticka en fluffig tubsjal av något slag åt mig själv. När jag nu väl tog tag i det var det ett snabbstickat projekt. Jag påbörjade sjalen den första eller andra januari och anledningen till att den inte blev klar förrän häromdagen är att 1) Naturulden inte räckte och jag blev tvungen att beställa ett nystan till och 2) jag sköt upp ihopsyningen några dagar eftersom jag tänkte att det var svårt med maskstygn. Det sistnämnda helt felaktigt, skulle det visa sig. Pilligt, ja, tidsödande, ja, men svårt, nej, inte särskilt.
Nu är den klar i alla fall och jag älskar den! Mjuk som en smekning, varm som en ökenvandring och fluffig som ett litet moln. Och färgen är en av mina bästa. Jag vill helst inte ta den av mig alls.

Garn: En tråd Naturuld (färg 381) och en tråd Teetee Cacao (färg 1995).
Garnåtgång: Cirka 250 g Naturuld och cirka 50 g Cacao.
Stickor: 8.
Mönster: Eget, om man nu kan kalla det mönster: Lägg upp 35 maskor med en hjälptråd, sticka ribbstickning 1x1 tills sjalen räcker två varv runt halsen, sy ihop med maskstygn och pilla samtidigt bort hjälptråden.

Kjolen som blev en halsduk.

Jag hade en gammal långkjol i stickad filtad ull som jag köpt på Indiska för en massa år sedan. Jag har klippt i den tidigare för att korta av den och få den att kännas mer användbar, men trots det har jag nästan aldrig haft den på mig. Så för någon vecka sedan åkte saxen fram igen och den omöjliga kjolen blev en tubsjal, som jag sedan dess har använt varje dag.

Det här kan mycket väl vara det enklaste återbruket någonsin. Allt jag gjorde var att klippa av en 25-30 cm bred bit tvärsöver. Eftersom tyget redan var filtat behövdes inga fållar eller någonting. Sömmarna som syns på bilden fanns där tidigare eftersom kjolen var sydd med våder.

Remake: klänning blir blus.

För ett tag sedan hittade jag en gammal klänning från Gudrun Sjödén, som jag köpt för säkert tio år sedan och knappt använt, i ett skåp hemma hos mina föräldrar. Jag tog hem den till mig och har tittat lite på den sedan dess, kommit fram till att jag gillar tyget, men att jag troligen inte skulle börja använda klänningen nu heller och att den förtjänade ett bättre öde. Därför bestämde jag mig för att sy om den till något mer användbart.

Från början såg klänningen ut såhär. Skön kvalitet (bomull/linne), fint mönster, men lite avig längd. Liksom varken lång eller kort. Och hur många dagar per svensk sommar känns det egentligen lockande att gå i ärmlöst?

Jag började med att rita av ärmhålen på mönsterpapper och göra ett ärmmönster. Klänningen hade sprund med knappar i sidorna nertill. Den detaljen ville jag gärna utnyttja, så jag klippte ärmarna så att knappslån hamnade mitt på dem. Ärmarna når strax nedanför armbågen och är ganska vida. Jag rynkade dem lite nedtill och gjorde ett kantband av överblivet tyg, så att de blev lite puffiga.

Det blev lite kvar av nederkanten efter att jag klippt ut ärmarna. En av de bitarna blev en liten ficka. Knappslån i nacken fanns på klänningen från början.

I den här formen gillar jag (ex-)klänningen mycket bättre och har redan använt den flera gånger.

Improviserade sommarbyxor.

Bekväma linnebyxor är väl närmast ett måste i sommargarderoben? Förrförra sommaren köpte jag tyg för att sy mig ett par, men där stannade det liksom av. Förra sommaren var det ju inte varmt så att det störde och behovet av svala linnebyxor närmast obefintligt. Men inför Jerusalemresan skred jag till verket. Problemet var bara att jag 1: inte hade något mönster, 2: inte hade tänkt att köpa något mönster och 3: inte hittade de gamla byxor jag hade tänkt att rita efter. Istället ritade jag efter ett par jeans och lade till lite extra vidd. Det är ju lättare att sy in än att lägga till, som bekant. Jag fick mycket riktigt sy in en del, både på grensömmen och i form av veck fram och bak, men till slut blev det faktiskt riktigt bra.

Ett par fickor lade jag också till, jag har inte mycket till övers för byxor utan fickor. Fickorna vändsyddes med ett kontrasterande tyg innan jag sydde fast dem på byxorna. Det krävde ju viss noggrannhet vid fastsyningen, för att inte det ljusa fodret skulle titta fram. På några ställen kunde man ändå ana det lite, så där tog jag en textiltuschpenna och duttade lite svart, så var det problemet löst. Och i första tvätten färgade det svarta tyget av sig på det ljusare, så med facit i hand vete hundan om det ens hade behövts.

Upptill fick byxorna en bred midjemudd, klippt av en uttjänt tröja. Jag har använt dem rätt mycket och är himla nöjd faktiskt! Hela sömnaden var som sagt ganska improviserad och de tål kanske inte att granskas i alla sömmar, men de sitter helt ok, de blev precis lagom långa fast jag mätte högst bristfälligt och de är riktigt sköna! Och hittills har ju sommarvädret varit ganska bra, så de har definitivt kommit till nytta.

Tack mamma för fotohjälp!

Färgglad fredag till er alla!

Dagens outfit. Tunikan/klänningen/whatever är nygammal från Myrorna, jeansen har jag haft i säkert 3-4 år. Matchades utomhus med vinröd kavaj och gula skor!