Jag har stickat ytterligare en
So Faded Pint Sized, denna gång till Frallan. När jag visade honom den halvfärdiga tröjan blev han väldigt förtjust. "Jag älskaj den!" deklarerade han och sken som en sol. En stund senare, när han såg att jag lagt stickningen ifrån mig, var han inte lika nöjd. "Stick tjöjan då, fastej!", kommenderade han.
Tröjan till Lilla A stickade jag ju i samma garnkvalitet, medan den här tröjan innehåller inte mindre än sex olika sorters sockgarn. Uppifrån och ned är det Fabel (köpt innan jag började bojkotta Drops), två olika färger från Limmo design, Trekking från Tant Kofta, Hedgehog Fibres Sock, Zauberball (rest från
Villiviini-sockorna) och längst ner Artesano (rest efter sjalen
Waiting for rain). Det som inte är restgarner var smånystan à 10-20 gram ungefär, förutom Fabelgarnet som nog var ett fullt nystan från början. Bra projekt för att göra av med småsnuttar, alltså! Enda nackdelen är väl att det blir en hel del trådar att fästa.
Jag stickade klart tröjan medan jag var hos pappa på semestern. Givetvis hade jag lyckats åka ifrån både rundstickan till resåren och strumpstickor i rätt grovlek för ärmarna. De flesta av stickorna som finns kvar efter mamma har fått flytta hem till mig, men några strumpstickor 3,5 mm lyckades jag leta fram, och med ett loppisbesök kunde jag komplettera så att jag till och med kunde sticka båda ärmarna parallellt. (Jo, jag känner till magic loop, men jag gillar strumpstickor.) Någon rundsticka fick jag dock inte tag på, så det fick bli strumpstickor även till nederkanten. Trots uttalandet ovan kan jag tillstå att det inte är det optimala när maskantalet är 172, men vad gör man inte för att bli färdig, när mottagaren är så pepp på sin tröja?