En orangefärgad dag.

Första helgen i september firades Hemslöjdens dygn och en av aktiviteterna häromkring var en växtfärgningsdag, som jag anmält mig till. Mina föräldrar, främst mamma, växtfärgade lite när jag var barn och jag har någon tidig minnesbild av en stor gryta med eld under, som jag inte fick gå nära, men själv har jag faktiskt aldrig prövat. Nu är jag dock jättesugen på att färga mer, för det var oerhört roligt!

Med under dagen var sju personer med olika mycket erfarenhet av färgning. Det mesta av materialet kom från en gammal dam som skänkt det till hemslöjdsföreningen; det var stora lådor med kemikalieburkar, färdigbetat garn och en del olika växter.

Det första badet vi gjorde i ordning var färgkulla, en blomma som ger gul färg. Alla garnerna ni ser på bilden är färgade i det första färgkullabadet, att färgerna blev så olika har nog att göra med betningen, och kanske lite med garnkvaliteten. Det garn som blev grönt var grått från början, övriga vita. Färgkullabadet hade mer att ge, så vi körde en andra färgning också, sedan tillsatte vi koschenill och till slut lite indigopulver till det också. Andra mer eller mindre framgångsrika färgningar var med krapp, albark, nässlor och tuschlav. Ingen av oss var ute efter något specifikt resultat, utan vi såg det hela mer som ett experiment. Inte så mycket teori, utan mer pröva och se. Det vi inte blev nöjda med stoppade vi i ett annat bad, eller så tillsatte vi något till det befintliga badet, och så höll vi på.

Vi provade också att göra en indigo-kyp, men det funkade inte alls. Några ljust ljust blå härvor kom upp ur badet, men all färg rann av i sköljningen. Både indigopulvret och kemikalierna kom ur den gamla damens kartonger och var nog från 80-talet, så det kanske helt enkelt var för gammalt. Det var lite tråkigt, jag var väldigt peppad på just indigofärgningen, efter att ha sett så många bilder på indigofärgning på Instagram under sommaren, men vi fick så många andra fina garner, så besvikelsen lade sig rätt snabbt. Vi har också planer på en ny färgdag till våren eller försommaren och då gör vi nog ett nytt försök med indigo.

Med mig hem fick jag ett helt gäng med små härvor och nystan, som jag nu funderar på vad jag ska göra av. En större härva med grått garn till hälften doppad i färgkulla har jag också att roa mig med.

För er som lurar på inläggets titel, så såg jag om Amelie från Montmartre, där den frasen förekommer, på kvällen efter färgningen, och tyckte att den passade ganska bra.