Never Mind the Bollocks, Here's the Gudrun Mittens.

Jag har stickat ytterligare ett par Gudrun-vantar. Dessa gav jag bort till min svägerska som, precis som jag förutsett, blev väldigt förtjust i mina Gudrun.
Ursprungligen hade jag en gråmelerad sockgarnsrest i åtanke till bottenfärg, men det visade sig att det fanns några gram för lite av det garnet, så istället fick det bli en färgkombination av det djärvare slaget. Men det passar bra tycker jag, Gudrun ska ju inte vara någon panelhöna.

Trots samma stickor, samma garntjocklek (det gula är ju t o m samma garn som till mina egna Gudrun-vantar och det rosa, som heter Hot Socks Neon, hade exakt samma meterantal/100 g), samma stickerska och bara ett par veckor mellan projekten, blev det här paret typ en centimeter smalare och två centimeter kortare än det förra. Mystiskt. Och mindre bra, eftersom mina egna vantar blev ganska perfekta i storlek och de här lite trånga. Lyckligtvis gick det bra att blocka ut dem till lagom passform.

Och för den som inte tog musikreferensen i inläggets titel, så var det här skivomslaget det första jag associerade till när jag lade de här garnerna bredvid varandra. Inte helt opassande, eftersom jag vet att den finns i svägerskans skivsamling.

Även här har jag fått fotohjälp av min kompis Anna - tack för det!