Ungefär så mycket vante har jag stickat för att få det här paret. Jag började nämligen med att sticka höger vante och konstatera att den var lite i trängsta laget. När jag stickade vänster vante försökte jag vara mer noggrann med handlaget och den kändes mycket riktigt mer bekväm när den var klar. Dessutom upptäckte jag att jag lyckats lägga till ett extra enfärgat varv långt ner på den andra vanten, så att de inte var helt lika, och det gjorde att beslutet att repa upp den tajtare vanten inte var så svårt att ta.
Jag repade inte upp hela högervanten, utan "bara" till och med den nedersta gula sekvensen i mönstret (det var nämligen där jag råkat addera ett varv med grundfärgen på den andra vanten).
Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att det var värt besväret, för nu är höger vante betydligt mer bekväm. Nu är det nästan så att den känns lite rymligare än den vänstra, men nu repar jag banne mig inte upp någon mer gång.
Garnet (Jamieson's Shetland Spindrift) och mönstret köpte jag på Stackmora Vävstuga under
garnsafarin. Det fanns färdiga kit med just den här färgställningen att köpa, men de var slut när vi var där, så jag plockade ihop motsvarande garner själv.
Vantarna har egentligen varit klara i flera veckor, men fastnade på bild först i helgen, när jag fick fotohjälp av min pappa.
Tôligt att behöva repa upp och göra om, men till sist blev det värt besväret, även om det förstås inte känns så särskilt roligt just i stunden. Vantarna blev ju jättefina, och så passande med höstfärger inför den stundande årstiden.
SvaraRadera