Om lång tystnad och stor sorg.

"En annan dag", står det i förra inlägget. Innan man vet ordet av har det gått flera månader till och det är dags att försöka blåsa lite liv i bloggen igen. Som ni nog förstått har det inte varit någon frivillig paus, utan påtvingad av livets omständigheter. Min mamma dog för några månader sedan, och det har varit en tung tid både före och efter det, där det varken har funnits ork eller lust att blogga.

Eftersom jag inte skrivit något om det här tidigare, så låter det kanske som att det kom hastigt på, men så var det egentligen inte. Mamma var sjuk under några år och vi visste sedan ett bra tag tillbaka att det var kroniskt. Hon, och vi, har varit öppna med sjukdomen gentemot alla vi känner, men däremot ville inte mamma att jag skulle skriva om det på bloggen och det har jag självklart respekterat. Jag är själv en person med ganska stor integritet och har alltid varit rätt selektiv med vad jag delar med mig av här. Inte för att jag vill upprätthålla någon fasad eller låtsas som om min tillvaro är perfekt och utan bekymmer, men jag har inget behov av att skriva om allt i livet på bloggen. Pratar om mamma gör jag gärna, men jag föredrar att göra det med fysiska personer i min omgivning.
Det är dock flera som har hört av sig med omtänksamma kommentarer och mail (vilket jag verkligen uppskattar, även om jag inte har orkat svara på alla, så tack!) under de senaste månaderna och jag känner att jag åtminstone vill berätta vad som hänt.

Mamma och jag, midsommar 1980.

Sedan är det, åtminstone inte för mig, "bara" att sätta igång och blogga, när man helt tappat rutinen. Det här inlägget har varit i stort sett färdigskrivet under många veckor utan att jag kommit mig för att publicera det, till exempel. Men jag har definitivt ambitionen att fortsätta och ska göra mitt bästa för att komma igång igen nu. Uppslag till inlägg finns det i alla fall gott om. Hantverkandet har inte legat nere på samma sätt som bloggandet. Snarare har jag haft större behov av det, eftersom det är något som får mig att må bra, och under rätt många veckor efter att mamma gått bort, var sticka en av få saker som jag faktiskt hade lust att göra. Under all tid som vi tillbringade på sjukhus under senhösten och vintern hade jag också en stickning nära till hands och när jag så småningom kom hem till mina symaskiner hade jag en viss abstinens, så jag har faktiskt en hel del att visa upp. På återhörande!