Present i efterskott.

Ni som läst med ett tag har väl noterat att jag inte alltid är så snabb med att färdigställa mina projekt, men det här tar nog ändå priset. Sommaren för två år sedan, inför min brorsas 30-årsdag, påbörjade jag ett mosaikbord, släkt med mitt eget, som han skulle få i födelsedagspresent. Tyvärr blev det inte färdigt, och där någonstans strandade det hela liksom. Nu på sistone har jag känt att jag blivit alltmer trött på att ha det stående i ett hörn i vardagsrummet, vilket jag haft en längre tid, och förra helgen fick jag helt enkelt nog och satte igång att pussla och limma för brinnande livet. Och nu är det klart!

Eller ja, "klart" är en sanning med modifikation, för det återstår fortfarande fogning, men det känns ju inte så oöverstigligt i sammanhanget. Dessutom har jag lämnat över bordet till min bror och han är oftast lite driftigare än jag, så det kan rentav hända att han fixar det själv.

Bordsskivan är en gammal återanvänd, som jag fäst på ett loppisfyndat underrede, båda delarna av metall. Hela alltet målades sedan med grön hammarlack och så fyllde jag bordsskivan med någon slags fyllnadsbetong på vilken jag sedan limmat fast mosaikbitarna. Det lär inte blåsa bort i alla fall, om vi säger så, för det väger ett antal kilo....

Gott sällskap i mitt prokrastinerande och slutförande av halvt bortglömda projekt har jag av de andra deltagarna i Lopplisas UFO-cyberjunta.

Nu återstår det bara att se om det här blir tillfället då jag slutligen drar någon lärdom av insikten att det faktiskt var ganska lättvindigt att fixa det där som jag gått och skjutit upp i en evighet... Det är ju inte första gången jag upplever den, menar jag.