Sista, första och minsta.

Nä, men om man skulle ta och sparka igång bloggåret 2015? Jag har firat in det nya året med en magsjuka, tätt följd av en urinvägsinfektion, så orken har varit begränsad och humöret inte på topp, kan man väl säga. Men nu är jag piggare (så pigg man nu är i mitten av januari) så nu kan det väl vara dags.

De som läst med ett tag, minns kanske att jag sydde en waldorfdocka till Lilla A julen för tre år sedan. Eftersom min mamma sydde waldorfdockor åt mig och min bror som vi fick i julklapp den andra julen vi fanns till, och jag gjorde detsamma till Lilla A, måste naturligtvis Frallan också få en! Dock var den inte riktigt färdig till jul, utan den blev 2014 års sista och 2015 års första alster.

Den här gången valde jag att göra en s k overalldocka med fastsittande kläder, dels för att bespara mig själv lite arbete och dels för att jag tänkte att Frallan nog ändå är för liten för att ha någon glädje av att kunna klä av och på dockan. Halsduken (årets första och förmodligen minsta stickprojekt!) går dock att ta av.
Jag använde inte något specifikt mönster till dockan, men jag har utgått från beskrivningarna i boken Lek med mjuka dockor av Karin Neuschütz, som jag långtidslånat av mamma, men hade turen att hitta ett eget exemplar av på loppis för en guldpeng i höstas.

Jag började med att göra ett innerhuvud av ett par gamla strumpor (ja, ett par, fick köra med dubbla lager eftersom det var hål i båda) som jag fyllde med ett litet ullgarnsnystan och kardad ull. Sedan band jag av med bomullssnöre för en finare huvudform och klädde huvudet med hudfärgad trikå. Därefter tog det riktigt tidsödande arbetet vid; håret! Ett tunt underhår och därefter sydde jag öglor, som jag knöt fast och sedan klippte upp, över hela huvudet. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag kanske skulle ha valt ett grövre garn, så att det gått lite snabbare, men det blev i alla fall väldigt fint, om jag får säga det själv! Och det sitter bra, vilket ju är fördelaktigt när dockan ska hanteras av en 1½-åring.

Kroppen konstruerade jag och sydde utifrån huvudets storlek. Dockan ska ju ha samma proportioner som ett litet barn, så huvudet ska utgöra ungefär en fjärdedel av kroppens storlek. Överkroppen/tröjan består av en kasserad tunika och underkroppen/byxorna av manchester från Kupan. Plaggen är hopsydda på maskin vid byxans linning och så lämnade jag en bit av innerbenssömmen öppen, så att jag kunde stoppa kroppen.
Det var lite svårt att få bra fason på kroppen tyckte jag. Det gick liksom inte att pressa överkroppen full med ull, för då såg dockan ut som He-man eller någon annan bodybuildad superhjälte, med bred bringa och armarna stående rakt ut åt sidorna. Jag försökte istället att stoppa upp magen och rumpan lite extra och tycker att det blev rätt bra till slut.

När dockan var klar (och jag orkade sitta upp igen efter magsjukan) stickade jag en liten röd halsduk till den. Kanske får den även någon kofta eller så framöver, vem vet.

Om man ska se någon fördel med en massa sjuktimmar i soffan, skulle det väl vara tid att fundera över nya kreativa projekt och i mån av ork möjlighet att påbörja desamma. Jag har två nya stickningar på gång, till exempel. Mer om det en annan dag.

Klappat och klart.

Eller ja, det var väl en smärre överdrift, men två julklappar är åtminstone färdiga. Och eftersom mottagarna, mina brorsbarn, inte brukar hänga på internet, så går det bra att visa fram dem redan nu. Lilla A och Frallan ska få två lampor till sitt gemensamma rum.

Jag hittade två i stort sett likadana, men olika höga, lampfötter på min stamloppis. På samma ställe fanns också några påsar med plastdjur, vilda och tama blandat hejvilt. Några dinosaurier slank också med. Jag limmade fast djuren på lampfötterna och spraymålade alltsammans. Först ett lager plastgrund och sedan en ljusgrön nyans som heter Pepperoni Mild.

Ett tag funderade jag på att inte måla dem, men såhär i efterhand känner jag mig ändå rätt nöjd med beslutet att göra det.

Jag hade först en tanke om att göra (eller pimpa) lampskärmar själv, men sedan kom jag på att jag redan hade två sjuttotalsblommiga hemma och tyckte att de passade väldigt bra färgmässigt, så då fick det bli dem.

Den här idén till lampa har jag inte kommit på själv, utan sett någonstans på nätet. Hoppas att Lilla A och Frallan ska gilla dem lika mycket som jag gör!

Glassigt.

Ni kanske kommer ihåg vattenmelonen som jag virkade på semestern? När jag var klar med den fortsatte jag ju att virka på en glasstrut. Den blev också klar ganska fort, men har inte funnit sin väg till bloggen. Förrän nu.

Freestylad, som det mesta jag virkar (det låter ju som att jag är värsta virtuosen, men anledningen till att jag oftast virkar på fri hand är helt enkelt att jag inte är särskilt bra på att följa virkbeskrivningar), i lämpliga våffel- och glassfärger. Stoppade den gjorde jag efterhand och när den var klar broderade jag lite strössel på toppen. I stort sett allt garn är från loppis, utom ett par av färgerna som jag använde till strösslet.

Här syns också vattenmelonklyftan i färdigt och stoppat skick. Även den virkades ju på fri hand och av stash- och loppisgarn. Är lite extra nöjd med att skalet skiftar i grönt och gult, lite sådär som vattenmelonskal ju brukar göra.

Efter melonen och glassen hade jag tydligen fått nog av det söta och läskande, för sedan började jag virka på en prickig korv-macka istället. Den är dock inte färdig än, så den får jag kanske anledning att återkomma till.

Kubism.

När jag såg Lopplisas virkade kub, för typ ett år sedan, fick jag direkt en idé om att göra en kub av grytlappar. Just gamla virkade grytlappar är en sådan grej som jag nästan alltid tittar efter på loppis, och med tiden har jag kommit att ha... hrrrm, låt oss säga, rätt många. Ändå var det inte helt lätt att hitta sex stycken som var lika stora och framför allt kvadratiska. Dock var det egentligen inte där jag körde fast, utan vid nästa moment. Pinsamt länge har det legat sex grytlappar i en hög här hemma, i väntan på att bli ihopvirkade.

Men ni vet hur det är, plötsligt händer det! En dag fick jag för mig att jag stirrat nog länge på den där högen och letade fram bomullsgarn och virknål. Jag virkade först ett varv med fasta maskor runt var och en av grytlapparna, därefter virkade jag ihop dem och så var evighetsprojektet klart.
I samma veva som jag valde ut grytlapparna, sydde jag en innerkub av ett gammalt lakan, detta för att inte stoppningen ska "läcka" igenom grytlapparna. Kuben är stoppad ganska stadigt med polyestervadd och har en pingla inuti.

Kuben är redan provlekt av lilla A när hon var på besök. Nu får den ligga till sig i väntan på någon bebis att ge bort den till, eller så får den helt enkelt stanna här i leklådan och roa små barn som hälsar på.

Virkad vattenmelon.

Saker man kan göra på semestern: sitta ute och okynnesvirka. Först ut blev en klyfta vattenmelon.

Det finns säkert mönster på sådana om man googlar, men eftersom jag ändå inte är så bra på att följa virkbeskrivningar, hittade jag på lite allteftersom istället. En röd oval med vit kant och några broderade kärnor och en långsmal lite ellipsformad bit i grön/gul/turkos regnbågsgarn, som jag sedan virkade ihop.

Lite fusk är det dock, eftersom jag inte har någon stoppning och alltså har lämnat ett hål öppet i kanten, men det gick bra att hålla för det på bilden. Ska försöka komma över lite vadd idag, så att jag kan göra den helt färdig. I väntan på det virkar jag på en glasstrut istället.

Ljushuvud.

Måndag och dags att visa upp första bidraget till återbruksutmaningen. Den här veckan har jag gjort en ljusstake av ett dockhuvud. Ni som sett ljusstaken Little Joseph anar nog varifrån inspirationen kommer.

Den här ljusstaken har jag haft i tankarna ett tag, så dockhuvudet (från en loppisdocka såklart) fanns redan hemma. Allt jag behövde göra var att märka ut var ljushållaren skulle sitta, skära hål med skalpell och spraya, först med plastgrund och sedan med vit färg.

Den balanserar på gränsen mellan fulsnygg och läskig, ungefär som jag hade tänkt mig att den nog skulle göra, men jag tycker själv att det blev ganska bra.

Ha en bra dag och glöm inte att titta in till Klockarbarn, där fler delar med sig av sina återbruk!

Dopblomman.

I mellandagarna var jag bjuden på dop. Lilla V som döptes, fick en sydd blomma i present. De som minns Frallans lejon från i höstas, kan se att den här är sydd efter samma princip, men man måste ju variera sig lite, om inte annat så för sitt eget nöjes skull. Jag gjorde först en skiss på papper, som jag sedan använde som mall för att klippa ut stjälken, bladen och mitten på blomman.

Stjälken och bladen är vändsydda med tunn plattvadd mellan och så gjorde jag stickningar som bladnerver med gulgrön tråd, vilket blev ganska snyggt tycker jag. Ansiktet är broderat med symaskin och själva "huvudet" har vadd inuti, så det är lite bulligare än stjälken. Det gröna tyget är återbrukat, det orange är en restbit. Banden kommer från förråden och är nästan uteslutande köpta på loppis.
Det lilla dopföremålet sov när presenterna öppnades, men föräldrarna verkade i alla fall bli glada för presenten och jag hoppas att V också gillar den.

Fjärde advent - klossljusstakar.

Ja, jag vet att fjärde advent var igår, men då hade jag fullt upp med förtida julfirande. Det fjärde adventsåterbrukstipset fick alltså anstå tills idag, men så är det också desto enklare. Några loppade bokstavsklossar, en borr och ljushylsor i metall är allt som behövs för att göra lekfulla ljusstakar.

Vid det här laget hoppas jag att allt julstök är avklarat och att julfriden har infunnit sig hos dig som läser. Själv tänkte jag lägga mig i soffan nu och titta på en julfilm. God jul!

Andra advent - gör egna snöglober!

Förra helgen pysslade lilla A och jag snöglober. Ett roligt pyssel att göra tillsammans med barn och extra passande nu när vintern har kommit, även om man förstås kan göra dem när som helst under året. Jag hade förberett lite genom att limma fast figurerna i burklocken eftersom det är viktigt att limmet får torka ordentligt och jag anade att lilla A inte skulle ha tålamod att vänta på det, men annars gjorde vi allt tillsammans. Lilla A fick välja färg och måla burklocken och medan de torkade valde vi paljetter och glitter i fina färger och hällde det i burkarna tillsammans med vatten och lite glycerol. När färgen torkat var det bara att skruva (och limma) fast locken, sedan var det klart!

Till snögloberna behövs: Tomma och rena glasburkar med tättslutande lock, vattentåliga figurer att sätta i (i det här fallet plastleksaker och ljusmanschetter + lingonris i plast, allt från loppis), superlim eller dylikt, eventuellt färg till locken, kokt avsvalnat vatten, en skvätt glycerol (som man köper på apoteket), glitter och/eller paljetter.

Tankar om en virkad burgare.

För några veckor sedan var jag på konstrunda hemma i Värmland med mina föräldrar och ett par kompisar till dem. På ett ställe var det en kvinna som sålde virkad mat och jag föll för den här hamburgaren. Visst är den fin?

Egentligen tror jag att sådan här sydd, stickad och virkad leksaksmat som man ser lite här och där, och som ofta är så tilltalande, kanske snarare fyller ett behov hos oss vuxna än hos barn. Ett barn som vill leka kök eller café kommer nog att göra det ändå. Finns det inte tillgång till porträttlik leksaksmat, kommer hen att ta någonting annat och med fantasins hjälp "förvandla" det till vad det nu må vara som behövs i leken. Och de barn som inte kan det, kanske behöver hjälp att få utveckla den förmågan, snarare än verklighetstrogna plastfrukter eller virkade kakor att leka med.

Icke desto mindre kunde jag inte motstå att köpa hamburgaren, så nu ligger den ovanpå leksaksväskan och väntar på nästa unge som kommer hit på besök. Med senap och ketchup och allt.

Belöningssömnad och loppislördag.

Jag jobbar fortfarande på att få in tyghögen i det nya skåpet. Det tar sin tid eftersom jag går igenom alla tyger och rensar lite, samt stryker, viker och färgsorterar det som ska vara kvar. Och så är det ju det här med idéerna som poppar upp när alla tyger kommer i dagen. "Just det, det här skulle jag ju ha till...", "åh, de där tygerna var ruskigt fina tillsammans", "undrar om det här skulle räcka till...". Aargh. Jag tycker det är tråkigt att sortera, jag vill ju syyyy!

Efter att ha tillbringat en stor del av den lediga onsdagen åt att eliminera högen, kände jag igår att jag måste belöna mig med att sy lite. Just en sådan där kombination av två tyger som råkat hamna bredvid varandra i röran och visat sig ha äktenskapstycke var det som utlöste det hela. Resultatet blev en rund tygkorg, något som jag ganska länge tänkt pröva att sy. Tills vidare använder jag den till att förvara leksaksgrönsaker i.

Rätsidestygerna är loppisfynd, det prickiga fodret kommer från mina föräldrars tygskåp och jag tror att antingen jag eller min bror haft hemsydda shorts av samma tyg under uppväxten. Lärdomar till nästa gång:
- Googla hur man räknar ut hur stor botten ska vara, för att slippa sprätta och klippa bort.
- Vlieseline i något av lagren, så att korgen kan stå själv även om det inte är något i den.

Och imorgon är det dags för den årliga stadsdelsloppisen! Jag hoppas att vädret blir fint och att fyndpotentialen är lika bra som den brukar. Egentligen hade jag tänkt mig att jag skulle åka och träffa mitt nya brorsbarn den här helgen, men eftersom hen inte är född än så får jag hålla tillgodo med loppis istället.

Bokslukaren.

Först av allt - himmel och pannkaka vilken respons på knappstämpelinlägget! Tack alla!

Jo, och så vill jag dela med mig av den här, lite suddiga men fina, bilden på en krabat som håller på att bekanta sig med sin nya pekbok. Bilden fick jag från kunden, tillika min kollega och mamma till barnet. Med detta önskar jag er en trevlig helg!

Nukupood

Här kommer det första av några inlägg med bilder från Tallinn, där jag var för ett par veckor sedan med mina föräldrar.

Första dagen passerade vi en affär med skylten Doll Shop (eller Nukupood, som det estniska namnet löd) och bestämde oss för att gå in. In steg vi i en pytteliten butikslokal, fylld med personliga dockor, djur och leksaker från golv till tak. Den trevliga tjejen som jobbade där berättade att det var olika lokala hantverkare som tillverkade alla varor.

 Inte förrän nu lade jag märke till den gula lampan, som ju måste vara tillverkad av en hink. Kul!

Kolla in det underbara pariserhjulet!

Det gick förstås inte att gå tomhänt från ett sådant ställe, så vi köpte med oss några små presenter till lilla A. Jag köpte även ett par saker åt mig själv, men dem har jag glömt att fota, så de får komma i ett eget inlägg så småningom.
Kommer ni till Tallinn så rekommenderar jag å det starkaste att ni också gör ett besök i den här gulliga lilla butiken!

Tutti frutti.

Vitamintillskott i äkta plast till leksakslådan. 15 kronor för hela kalaset på Kupan.

Tvåårspresent till lilla A.

Igår var det två år sedan min brorsdotter lilla A föddes. Det känns otroligt att hon redan är två år, samtidigt som det känns som att hon alltid har funnits. Denna lilla människa som älskar hallon och katter och smoothie. Som kommer med Sju sorters kakor och vill att man ska läsa högt ur den. Som aldrig vill gå hem från lekparken och som säger "jag kan allting själv" med ett självförtroende som jag hoppas aldrig ska svika henne.

I paketet från faster måste det såklart vara något hemgjort och därför satsade jag på ärtpåsar. Ett helt dussin blev det, i olika tyger och med piff i form av band, tygblommor och virkade rundlar. Bara andrahandsmaterial, som vanligt. Påsarna är ungefär 10x10 cm. Eftersom jag hade lite otur när jag tänkte blev de inte kvadratiska som det var meningen, men det gör ju faktiskt inte ett dugg.

Eftersom A gillar att stoppa saker i väskor och bära omkring på dem, sydde jag även en förvaringspåse till ärtpåsarna. Kanske kan det uppmuntra till städning också? Påsen sydde jag av ett gammalt överkast. Snodden är skärpet från en loppisklänning.

Rara ärter.

Igår var jag och en arbetskamrat på dagsutflykt och hälsade på en annan kollega. Jag tog med mig en liten present till hennes tvååring, nämligen ett gäng ärtpåsar som jag sytt. De blev uppskattade av barnet som snabbt hittade flera användningsområden för dem: kasta, stapla på hög, klämma på, köra i dockvagn, sparka fotboll med eller bära på huvudet som en hatt.

Jag använde några av mina loppisfyndade tygprover till påsarna och eftersom bitarna var färdigklippta i lagom storlek med ena sidan dubbelt så lång som den andra fick det bli tetraform på påsarna. Tygbitarna var knappt 10x20 cm och det blev en ganska bra storlek för en tvååringshand att greppa.

De var snabba, enkla och roliga att sy och det är ju ett bra sätt att göra av med spillbitar på också, så det kan nog hända att fler små barn i bekantskapskretsen kommer att presentas med ärtpåsar vad det lider.

Uppdatering: Gro med bloggen Maten och livet har inspirerats av ärtpåsarna och gjort egna. Och inte nog med det, hon har gjort en beskrivning av hur man gör dem, något som jag ju missade. :)

Liten litteratur.

Den här pekboken sydde jag i förrgår och idag gav jag bort den som välkommen till världen-present till en liten bebis. Alla tyger är återbrukade örngott, påslakan och gardiner. Bandet i ryggen är en liten överbliven bit snedslå som precis räckte till.

Jag har sytt en snarlik bok tidigare, som min brorsdotter lilla A fick. Den gången hade jag tunn vadd i sidorna, men den här gången använde jag bordsfilt och det blev faktiskt bättre. Sidorna blev något tunnare (vilket i det här fallet var bra eftersom hela boken blev något mindre i formatet än den som jag gjorde till A) men ändå lagom "styrsliga".

Bebben själv sov när presenten överlämnades, men de nyblivna föräldrarna blev i alla fall glada. För den som blir sugen på att sy en egen bok finns en fin beskrivning, gjord av Nusse, här.

Dockmamma.

I somras köpte jag en påse med blandade trikåtyger och lite annat på loppis. Bland annat fanns en påbörjad kropp till en waldorfdocka i påsen. Under hösten har jag färdigställt den och gjort ett huvud, sytt på hår och tillverkat några kläder (hängselbyxor, blus och en stickad kofta).
Dockan blev julklapp till lilla A. Det senaste jag hörde var att hon visst inte tagit den till sitt hjärta riktigt än, men jag hoppas att de ska bli goda vänner så småningom. Det var hur som helst väldigt roligt att sy den och jag måste säga att jag utvecklade lite moderskänslor för den längs vägen. Innan den fått kläder var jag till exempel tvungen att svepa in den i något för att den inte skulle "frysa". Det var inte svårt att ge bort den till A, men jag tror inte att jag skulle klara av att göra en och sälja eller så.

Dockan är ungefär 40 cm lång, sydd i trikå och stoppad med ull, lite garnrester och bitar av en stickad maskintovad tröja. Håret är av tunt ullgarn och kläderna av loppistyger och restgarn.

Faktiskt var det inte första gången som jag varit inblandad i tillverkningen av en waldorfdocka. Min mamma sydde nämligen sådana till mig och min lillebror när vi var små. Båda dockorna hette Ulrika och vi fick båda två vår docka i julklapp den andra julen vi fanns till (därav var det extra kul att göra och ge den här dockan till A, eftersom detta var hennes andra jul). Bilden nedan är tagen kring min fyraårsdag när jag hjälper till att karda ull till brorsans docka. Det ska börjas i tid, liksom.

En tidig julklapp.

För några veckor sedan tillverkade vi ju spel på slöjdklubben. Jag påbörjade ett eget litet spel och en påse till det, som jag sedan tog hem och gjorde färdigt. Idag gav jag bort det som julklapp till min lilla kompis P som är fyra och ett halvt år.

Påsen är sydd av ett gammalt lakan och fodrad med ett örngottstyg. Den har en sida som är spelplan, där jag sydde fast prickar av kläde till en "bana". Start och mål är stjärnor som jag målat med textilpenna och broderat lite omkring. Till spelpjäser köpte jag två små träfigurer på loppis och en tärning i Ps favoritfärg lila hittade jag på Ica Maxi.

Påsens andra sida är också dekorerad med textilpennor. Det andra spelet, som jag hittade på själv, består av tio träbrickor på vilka jag klistrade origamipapper. Varje bricka har en röd och en grön sida. Spelarna väljer varsin färg och turas om att kasta alla brickorna. Man får förstås poäng efter vilken färg som kommer upp, på bilden nedan skulle det bli fem poäng till vardera spelare. Antingen kör man omgång efter omgång eller så vinner den som först når ett visst antal poäng. Enkelt och lite pedagogiskt eftersom man får träna på att räkna och på "tiotalskamraterna" (som det hette under 80-talets senare hälft när jag gick i lågstadiet).

Jag har ytterligare några egentillverkade julklappar på gång, men de dyker inte upp förrän efter jul, eftersom det finns en risk att de tilltänkta mottagarna läser här.