(Förra) årets julklapp.

Ja ja, jag vet att det var ett antal år sedan mössan utsågs till årets julklapp, men för mig, eller snarare för de som får julklappar av mig, var den stickade mössan 2017 års julklapp. Eftersom jag är betydligt bättre på att sticka än vad jag är på att blogga om det jag stickat, samlar jag helt enkelt ihop alla mössorna i ett (långt) samlingsinlägg.

Den första mössan jag stickade under hösten var till Lilla A. Lilou heter mössan och designern heter Caitlin Hunter (hon har även gjort mönstret till Kobuk hat som jag stickade i början av förra året). De enfärgade garnerna är rester av Malabrigo Sock och det ljusa, lite spräckliga garnet är fingering merino från Hedgehog Fibres. Jag tyckte att den färdiga mössan verkade väl stor, framför allt på höjden, till Lilla A, så jag chansade faktiskt och tvättade den i maskin, trots att Hedgehog-garnet inte är superwash. Döm om min förvåning när det rosa Malabrigogarnet (som alltså ÄR superwash) krympte ganska ordentligt, medan det mörka (som har en svårbestämbar nyans men är typ mörkbrungrönt, tänk sådana sjögräsark som sushibitar kan vara inrullade i) i samma kvalitet och det icke superwashbehandlade garnet förblev ganska opåverkat. Det hade ju kunnat bli årets största stickmiss, men faktum är att storleken blev riktigt bra efter tvätt.

Därefter stickade jag mössan Mix & Shake av Svetlana Volkova. Den är förresten strängt taget inte en julklapp, utan en födelsedagspresent, men min svägerska som fick den fyller år under julhelgen, så den får ändå vara med i det här inlägget. Även här använde jag ett restgarn (faktiskt från sjalen som hon fick på sin förra födelsedag), turkost Schoppelwolle Wool Finest, tillsammans med ett annat garn från Hedgehog Fibres. Tycker att den blev riktigt snygg med den melerade effekten och den tvåfärgade flätan. Jag har lyckats hetsa två av stickvännerna på stickcafét till att göra samma mössa och frågan är om jag inte behöver en själv också?

När Lilla A skulle få en mössa ville jag förstås göra en till Frallan också. Det blev en Signal Hat av Anna Maltz i regnbågsgarner från Manduzana. Hade riktigt roligt när jag skulle placera färgerna i förhållande till varandra och ritade flera skisser av mössan som jag färgsatte på olika vis. Till slut blev det ändå en liten ändring jämfört med den variant jag valde.

Den här mössan har jag faktiskt stickat en gång tidigare, till mig själv, men den har jag nog fortfarande inte bloggat om fast det var snart ett år sedan. (Ja, ni hör ju varför jag satsade på ett samlingsinlägg den här gången....)

Sist men inte minst stickade jag Strukturert lue av Wenche Roald till min pappa. Garnet är Pickles Pure Wool, rester från byxorna. Det här mönstret är ganska nytt och det fanns inga projekt på Ravelry utöver originalmössan. Jag upptäckte ett fel i diagrammet, mailade designern via Ravelry. Bara någon timme senare fick jag svar och innan dagen var slut var mönstret rättat och en uppdatering utskickad - snabbt jobbat av designern!

Det var alla mössorna det. Vilken är din favorit?

Byxor i bruk.

Ni som följer med på instagram (@tygochotyg heter jag där också) har kanske redan sett att mina stickade byxor är färdiga. För en månad sedan var jag på Oslo Strikkefestival och dit fick byxorna såklart följa med. Jag fick hjälp att fota dem på Norsk Folkemuseum där strikkefestivalen ägde rum.

Är så himla nöjd med dessa byxor! De är varma och sköna och bekväma att ha på sig, samtidigt som de känns snygga. Garnet, Pickles Pure Wool, påminner lite om Supersoft, för den som stickat med det, såtillvida att det mjuknar och "luddar till sig" lite när man tvättar upp det.
Den vanligaste frågan jag fått när jag haft byxorna på mig är om de sticks. Det är ju svårt att svara på, för det är ju högst individuellt hur känslig man är. Det är klart att de känns annorlunda mot ett par vanliga byxor i bomull, men jag tycker inte att det sticks eller på något sätt känns obehagligt. Tänker att man kanske är mindre känslig på benen än t ex runt halsen också.
Jag gjorde med flit byxbenen lite korta, dels för att jag misstänkte att byxorna skulle växa lite med användningen och dels för att jag tycker att det passar på den här typen av byxor. Precis som förväntat har de töjt ut sig litegrann både på längden och bredden, men jag tycker att passformen funkar bra.

Tycker dock inte att det känns alldeles självklart vad man ska kombinera byxorna med. Hittills har jag mest haft dem som på bilden, med en enkel topp och linneskjorta över, de gånger jag haft byxorna på mig ute bland folk. En gång har jag haft en kofta/jacka i sweatshirttyg istället för skjortan också. Någon som har förslag?

Kurt!

Nu finns mönstret till vanten Kurt att köpa på Ravelry. Det innebär också att jag kan visa hur mina vantar ser ut i sin helhet. 

Kurt är alltså designad av Emilia Jensen, även känd som skaparen till koftan Palmetto, som blivit väldigt omtalad i stickvärlden under hösten. Emilia trycker också jättesnygga tyger med grafiska mönster.

Vantarna stickas i Rauma Finull eller motsvarande garn. Jag hade inte finull i sju färger hemma, så jag fick komplettera med ett par andra sorter också. Det vinröda är typ Shetland Spindrift tror jag, och det beige/smutsgula är tvåtrådigt ullgarn av okänd sort, som jag fått av min bror, som i sin tur fått det av en kollega. Lite hopplock, alltså. Det går inte åt mer än 20-60 meter av varje färg, vilket gör Kurt till ett perfekt restgarnsprojekt. Vantarna blir inte så stora i storleken, så det är nog inte fel att välja ett aningen grövre garn än Rauma Finull om man har lite större händer.

Jag tycker ju att färgval och -sammansättning är en av de roligaste grejerna med stickning, så jag hade väldigt kul med det här projektet och rekommenderar alla som gillar flerfärgsstickning att göra (minst) ett par.

En orangefärgad dag.

Första helgen i september firades Hemslöjdens dygn och en av aktiviteterna häromkring var en växtfärgningsdag, som jag anmält mig till. Mina föräldrar, främst mamma, växtfärgade lite när jag var barn och jag har någon tidig minnesbild av en stor gryta med eld under, som jag inte fick gå nära, men själv har jag faktiskt aldrig prövat. Nu är jag dock jättesugen på att färga mer, för det var oerhört roligt!

Med under dagen var sju personer med olika mycket erfarenhet av färgning. Det mesta av materialet kom från en gammal dam som skänkt det till hemslöjdsföreningen; det var stora lådor med kemikalieburkar, färdigbetat garn och en del olika växter.

Det första badet vi gjorde i ordning var färgkulla, en blomma som ger gul färg. Alla garnerna ni ser på bilden är färgade i det första färgkullabadet, att färgerna blev så olika har nog att göra med betningen, och kanske lite med garnkvaliteten. Det garn som blev grönt var grått från början, övriga vita. Färgkullabadet hade mer att ge, så vi körde en andra färgning också, sedan tillsatte vi koschenill och till slut lite indigopulver till det också. Andra mer eller mindre framgångsrika färgningar var med krapp, albark, nässlor och tuschlav. Ingen av oss var ute efter något specifikt resultat, utan vi såg det hela mer som ett experiment. Inte så mycket teori, utan mer pröva och se. Det vi inte blev nöjda med stoppade vi i ett annat bad, eller så tillsatte vi något till det befintliga badet, och så höll vi på.

Vi provade också att göra en indigo-kyp, men det funkade inte alls. Några ljust ljust blå härvor kom upp ur badet, men all färg rann av i sköljningen. Både indigopulvret och kemikalierna kom ur den gamla damens kartonger och var nog från 80-talet, så det kanske helt enkelt var för gammalt. Det var lite tråkigt, jag var väldigt peppad på just indigofärgningen, efter att ha sett så många bilder på indigofärgning på Instagram under sommaren, men vi fick så många andra fina garner, så besvikelsen lade sig rätt snabbt. Vi har också planer på en ny färgdag till våren eller försommaren och då gör vi nog ett nytt försök med indigo.

Med mig hem fick jag ett helt gäng med små härvor och nystan, som jag nu funderar på vad jag ska göra av. En större härva med grått garn till hälften doppad i färgkulla har jag också att roa mig med.

För er som lurar på inläggets titel, så såg jag om Amelie från Montmartre, där den frasen förekommer, på kvällen efter färgningen, och tyckte att den passade ganska bra.

Ny bukse i byen.

Det är väl ingen hemlighet att jag har en liten crush på allt norskt. Låt oss kalla det SKAM-effekten. I alla fall, jag följer en del norska stickare på Instagram (det gjorde jag faktiskt pre-SKAM också). Många av dem har barn som de stickar till och en grej som alla norska ungar verkar ha, men som jag tror knappt förekommer alls i Sverige, är stickade byxor.
Nu är jag ju varken norsk eller barn, men när jag i våras såg de här byxorna på Pickles instagramkonto drabbades jag av habegär och stort sticksug (stickstånd, som de säger i Stickkontakt-podden). Under sommaren skickade jag efter garn och beskrivning från Pickles. Jag satte igång för några veckor sedan och det har gått fortare än jag trodde, så nu återstår bara en liten bit på vardera benet (bilden nedan är alltså inte dagsaktuell). Det återstår ännu att se om jag kommer att se lika cool ut i byxorna som tjejen på bilderna i mönstret, eller om jag mer kommer att likna ett snorigt barnehage-barn, men frysa behöver jag nog inte göra i alla fall.

Slöjdhelg i Stockholm.

I fredags tog jag tåget till Stockholm för att hänga med Elin och Josefine. De var och hälsade på mig i februari och nu hade vi bestämt oss för att ses igen.
När tre slöjd- och textilnördar umgås slår förstås inspirationen och skaparglädjen gnistor. På fredagskvällen, efter en god middag, började vi tillverka stämplar, enligt Elins modell, som vi kvällen därpå tryckte tyg med. Innan vi åkte hem på söndagen lärde Elin ut hur man gör kavelfrans och däremellan höll vi på med våra respektive stick- och broderiprojekt.

På lördagen var vi också på en väldigt trevlig visning på Almgrens sidenväveri vid Slussen och en skön promenad över Söder med inhopp i några roliga butiker och lite streetslöjd i form av tygtryck på gatubrunnar.

Det är så enkelt och gött att umgås med dessa två och snacket flyter lätt, både om hantverk och om livet i stort. En perfekt helg helt enkelt!

Öland revisited.

Innan vi åkte hem från fäboden i söndags, passade jag på att låta min stickvän Ulrika ta några bilder av mig i tröjan Öland. Jag visade ju en bild på den, hängande på en galge, för något år sedan, när jag ganska nyligen stickat färdigt den, men så här ser den alltså ut på.

Mössan på bilden har jag också stickat, nu i somras. Den heter Dylan's Beanie och vi tog några projektbilder på den också, så den ska få ett eget inlägg.

Sticka till skogs.

I lördags morse var vi ett gäng från stickcafét som drog till fäboden, där jag ju varit några gånger förut, på stickhelg. Dimman låg tät över berget både lördag och söndag och regnet hängde i luften, så vi satt mest inne i stugan och stickade i skenet av brasa, fotogenlyktor och pannlampor. Och fikade, förstås!

Eftersom vi missade prideparaden hemma i Falun gjorde vi en egen liten parad runt fäbodvallen också. Det här var andra året i rad som vi hade fäbodstickning, så nu är det en tradition! 

#koftansstickpåse och smarta stickmarkörer.

För ett par år sedan lyckades jag dra med mig min kompis Anna i stickträsket. Nu har hon nyligen fyllt år och i present fick hon en stickpåse och några stickmarkörer som jag gjort.

Påsen är sydd efter en beskrivning som Tant Kofta delade med sig av på Instagram under sommaren. Under taggen #påsenbitförbit kan du också ta del av den. Tygerna har jag plockat ihop ur mina förråd. Väldigt roligt att kombinera färger och mönster! Jag har ytterligare tre påsar klara, så när som på snoddar, och en tillklippt, så det kommer (minst) ett påsinlägg till framöver.
Stickmarkörerna har jag gjort av smyckesvajer, klämpärlor och bokstavspärlor. För den som inte är bekant med engelska sticktermer är det alltså förkortningar för olika ökningar och hoptagningar och BOR står för Beginning Of Round, alltså varvets början när man stickar runt. Markörerna ska alltså ge en extra påminnelse om vad man ska göra när man kommer fram till dem i stickningen.

Teststickning: Drivved.

Under våren teststickade jag sockmönstret Drivved av Johanna Skoog och nu finns det att köpa på Ravelry. Drivved är en trevlig socka med ett enkelt mönster som byggs upp av korsade maskor. Den stickas från tån och upp, men det skulle gå precis lika bra att sticka den på traditionellt vis uppifrån och ner, om man föredrar det.

Mönstret innehåller fyra storlekar, varav jag valde den största med 72 maskor i omkrets. Oftast brukar jag ha 64 eller 60 maskor till sockor, men jag minns av bitter erfarenhet från de här sockorna att korsade maskor påverkar stretchigheten negativt och valde därför en större storlek för att vara på den säkra sidan. Av samma anledning avstod jag från att upprepa mönstret på skaftets baksida, vilket man enligt beskrivningen kan/ska göra.

Garnet är ett sockgarn från Hedgehog Fibres, i 90% merino och 10% nylon. Färgen är en så kallad potluck, alltså ett slumpmässigt färgbad; en fantastisk stark cerise med inslag av rött och några svarta stänk här och där. Ingen av bilderna gör garnet hundraprocentig rättvisa, men bilden här ovan är nog den som kommer närmast. 83 gram garn gick det åt.

Tack till stickkompisen Frida för hjälp med fotograferingen!

Restfest.

Den som följt bloggen ett tag kanske minns att jag, för ett par år sedan, trädde ihop en massa gamla garnsnuttar till nya nystan och stickade sockor av dem.

Att sammanfoga garnerna med hjälp av russian join tar sin tid och är inte speciellt stimulerande, men desto roligare är det att sticka av det "nya" garnet och se ränderna växa fram, av färger som man hunnit glömma att de gömmer sig inne i nystanet. Dessutom slipper man ju fästa trådar när sockorna är klara!

Under våren tog jag mig åter an mina garnfalaflar (som jag brukar kalla de där små fjantnystanen) och förvandlade dem till två nya restnystan. Den här gången var jag lite mer noga med att mäta och matcha, inte för att det är så noga att sockorna blir lika, utan mer för att jag ville se om det gick att få dem lika. Det gjorde det!



Själva sockorna är stickade från tån och upp. 64 maskor på stickor 2,5, vilket brukar bli lagom på mina fötter. Tån, hälen och resåren stickade jag i enfärgat gult Arwetta sockgarn. Mycket nöjd med resultatet! Sköna att ha på sig och man blir på gott humör av att se dem.

"Stick tjöjan då, fastej!"

Jag har stickat ytterligare en So Faded Pint Sized, denna gång till Frallan. När jag visade honom den halvfärdiga tröjan blev han väldigt förtjust. "Jag älskaj den!" deklarerade han och sken som en sol. En stund senare, när han såg att jag lagt stickningen ifrån mig, var han inte lika nöjd. "Stick tjöjan då, fastej!", kommenderade han.



Tröjan till Lilla A stickade jag ju i samma garnkvalitet, medan den här tröjan innehåller inte mindre än sex olika sorters sockgarn. Uppifrån och ned är det Fabel (köpt innan jag började bojkotta Drops), två olika färger från Limmo design, Trekking från Tant Kofta, Hedgehog Fibres Sock, Zauberball (rest från Villiviini-sockorna) och längst ner Artesano (rest efter sjalen Waiting for rain). Det som inte är restgarner var smånystan à 10-20 gram ungefär, förutom Fabelgarnet som nog var ett fullt nystan från början. Bra projekt för att göra av med småsnuttar, alltså! Enda nackdelen är väl att det blir en hel del trådar att fästa.

Jag stickade klart tröjan medan jag var hos pappa på semestern. Givetvis hade jag lyckats åka ifrån både rundstickan till resåren och strumpstickor i rätt grovlek för ärmarna. De flesta av stickorna som finns kvar efter mamma har fått flytta hem till mig, men några strumpstickor 3,5 mm lyckades jag leta fram, och med ett loppisbesök kunde jag komplettera så att jag till och med kunde sticka båda ärmarna parallellt. (Jo, jag känner till magic loop, men jag gillar strumpstickor.) Någon rundsticka fick jag dock inte tag på, så det fick bli strumpstickor även till nederkanten. Trots uttalandet ovan kan jag tillstå att det inte är det optimala när maskantalet är 172, men vad gör man inte för att bli färdig, när mottagaren är så pepp på sin tröja?

So Faded Pint Sized.

Stickningar som tonar över från en färg till en annan, verkar vara lite på modet i stickvärlden just nu, och om man som jag följer många stickare på Instagram och surfar en del på Ravelry ser man dem lite överallt. Den här tröjan heter So Faded Pint Sized (den finns även i en vuxenversion som heter So Faded). Såväl barn-som vuxenvarianten är designade av Andrea Mowry, en av mina favoritdesigners på Ravelry. Hon har också gjort mönstret till Briochealuscious som jag stickade åt min svägerska i höstas/vintras, och det är mestadels resterna från den sjalen som nu blev en tröja till Lilla A.

Tröjan stickas uppifrån och ned av så få eller så många garner ton i ton som man vill. När det är dags att byta garn stickar man vartannat varv med vardera färgen några gånger, så att färgerna lite lagom diskret tonar över i varandra.

Samtliga garner är Hedgehog Fibres sock i 90% merino och 10% nylon. Det mesta är som sagt sjalrester, och övriga färger är smånystan från deras minisockgarnsprenumeration som jag var med i för något år sedan. Trots att jag vägde och räknade på det gick det inte riktigt jämnt upp mellan bålen och ärmarna, så jag har fått skarva i med ett garn (det lilaaktiga) på ärmarna, som inte förekommer på bålen, men det tycker jag inte gör något.

Jag skickade tröjan till Lilla A med posten häromveckan och följande dagar kom det flera bilder på mms där hon hade den på sig, så hon verkar trivas i den. Den var rolig att sticka och sockgarn är inte precis någon bristvara här, så jag tror kanske att jag ska sticka en till Frallan också, för rättvisans skull.

Halvårsrapport stickning.

Såhär halvvägs igenom 2017 tänkte jag att det kunde vara kul att titta tillbaka på vad jag stickat hittills i år. Jag blev faktiskt själv lite överraskad när jag kollade igenom mina projekt på Ravelry häromdagen över att det var så pass mycket.

Under årets tio första veckor stickade jag tre mössor. Det började med Kobuk hat, som blev årets första förfärdigade projekt, fortsatte med Signal (som jag kommer på nu att jag nog inte bloggat om), och sedan behövde jag ju en Pussy hat inför internationella kvinnodagen.

Sockor stickar jag ju "alltid". Bra, användbart och relativt snabbstickat, och dessutom har jag en hel del sockgarn i min stash, så om jag inte vet riktigt vad jag ska sticka blir det ofta att jag sätter igång ett par sockor. Hittills i år har jag stickat fyra par, men inget av dem har blivit bloggade om.

Ett projekt som jag däremot har visat, är Dubai-sjalen. Den är inte helt och hållet stickad under 2017, för jag tror att jag lade upp till den i början av december, men pausade den sedan ett tag och den största delen (läs: all mönsterstickning fram och tillbaka) stickade jag under det här året.

Sedan har jag också stickat två tröjor. Den ena; Breathing Space, till mig själv, har ni ju sett, medan den andra, som heter So faded och stickades till Lilla A, nyligen blivit färdig och inte funnit sin väg till bloggen ännu.

Och så halvvantarna Ivar då, som jag visade häromdagen. De var ju påbörjade, men långt ifrån avslutade, när jag tog mig an dem, så de ska också vara med i uppräkningen.
Vad jag däremot inte räknar in är det allra första stickprojektet som blev klart i år, nämligen Pakkasyöt-sockorna. Där handlar det nämligen bara om några varv på ena tån som stickades på nyårsdagen, så dem sorterar jag mentalt i kategorin stickat 2016.