(Förra) årets julklapp.

Ja ja, jag vet att det var ett antal år sedan mössan utsågs till årets julklapp, men för mig, eller snarare för de som får julklappar av mig, var den stickade mössan 2017 års julklapp. Eftersom jag är betydligt bättre på att sticka än vad jag är på att blogga om det jag stickat, samlar jag helt enkelt ihop alla mössorna i ett (långt) samlingsinlägg.

Den första mössan jag stickade under hösten var till Lilla A. Lilou heter mössan och designern heter Caitlin Hunter (hon har även gjort mönstret till Kobuk hat som jag stickade i början av förra året). De enfärgade garnerna är rester av Malabrigo Sock och det ljusa, lite spräckliga garnet är fingering merino från Hedgehog Fibres. Jag tyckte att den färdiga mössan verkade väl stor, framför allt på höjden, till Lilla A, så jag chansade faktiskt och tvättade den i maskin, trots att Hedgehog-garnet inte är superwash. Döm om min förvåning när det rosa Malabrigogarnet (som alltså ÄR superwash) krympte ganska ordentligt, medan det mörka (som har en svårbestämbar nyans men är typ mörkbrungrönt, tänk sådana sjögräsark som sushibitar kan vara inrullade i) i samma kvalitet och det icke superwashbehandlade garnet förblev ganska opåverkat. Det hade ju kunnat bli årets största stickmiss, men faktum är att storleken blev riktigt bra efter tvätt.

Därefter stickade jag mössan Mix & Shake av Svetlana Volkova. Den är förresten strängt taget inte en julklapp, utan en födelsedagspresent, men min svägerska som fick den fyller år under julhelgen, så den får ändå vara med i det här inlägget. Även här använde jag ett restgarn (faktiskt från sjalen som hon fick på sin förra födelsedag), turkost Schoppelwolle Wool Finest, tillsammans med ett annat garn från Hedgehog Fibres. Tycker att den blev riktigt snygg med den melerade effekten och den tvåfärgade flätan. Jag har lyckats hetsa två av stickvännerna på stickcafét till att göra samma mössa och frågan är om jag inte behöver en själv också?

När Lilla A skulle få en mössa ville jag förstås göra en till Frallan också. Det blev en Signal Hat av Anna Maltz i regnbågsgarner från Manduzana. Hade riktigt roligt när jag skulle placera färgerna i förhållande till varandra och ritade flera skisser av mössan som jag färgsatte på olika vis. Till slut blev det ändå en liten ändring jämfört med den variant jag valde.

Den här mössan har jag faktiskt stickat en gång tidigare, till mig själv, men den har jag nog fortfarande inte bloggat om fast det var snart ett år sedan. (Ja, ni hör ju varför jag satsade på ett samlingsinlägg den här gången....)

Sist men inte minst stickade jag Strukturert lue av Wenche Roald till min pappa. Garnet är Pickles Pure Wool, rester från byxorna. Det här mönstret är ganska nytt och det fanns inga projekt på Ravelry utöver originalmössan. Jag upptäckte ett fel i diagrammet, mailade designern via Ravelry. Bara någon timme senare fick jag svar och innan dagen var slut var mönstret rättat och en uppdatering utskickad - snabbt jobbat av designern!

Det var alla mössorna det. Vilken är din favorit?

Byxor i bruk.

Ni som följer med på instagram (@tygochotyg heter jag där också) har kanske redan sett att mina stickade byxor är färdiga. För en månad sedan var jag på Oslo Strikkefestival och dit fick byxorna såklart följa med. Jag fick hjälp att fota dem på Norsk Folkemuseum där strikkefestivalen ägde rum.

Är så himla nöjd med dessa byxor! De är varma och sköna och bekväma att ha på sig, samtidigt som de känns snygga. Garnet, Pickles Pure Wool, påminner lite om Supersoft, för den som stickat med det, såtillvida att det mjuknar och "luddar till sig" lite när man tvättar upp det.
Den vanligaste frågan jag fått när jag haft byxorna på mig är om de sticks. Det är ju svårt att svara på, för det är ju högst individuellt hur känslig man är. Det är klart att de känns annorlunda mot ett par vanliga byxor i bomull, men jag tycker inte att det sticks eller på något sätt känns obehagligt. Tänker att man kanske är mindre känslig på benen än t ex runt halsen också.
Jag gjorde med flit byxbenen lite korta, dels för att jag misstänkte att byxorna skulle växa lite med användningen och dels för att jag tycker att det passar på den här typen av byxor. Precis som förväntat har de töjt ut sig litegrann både på längden och bredden, men jag tycker att passformen funkar bra.

Tycker dock inte att det känns alldeles självklart vad man ska kombinera byxorna med. Hittills har jag mest haft dem som på bilden, med en enkel topp och linneskjorta över, de gånger jag haft byxorna på mig ute bland folk. En gång har jag haft en kofta/jacka i sweatshirttyg istället för skjortan också. Någon som har förslag?

Kurt!

Nu finns mönstret till vanten Kurt att köpa på Ravelry. Det innebär också att jag kan visa hur mina vantar ser ut i sin helhet. 

Kurt är alltså designad av Emilia Jensen, även känd som skaparen till koftan Palmetto, som blivit väldigt omtalad i stickvärlden under hösten. Emilia trycker också jättesnygga tyger med grafiska mönster.

Vantarna stickas i Rauma Finull eller motsvarande garn. Jag hade inte finull i sju färger hemma, så jag fick komplettera med ett par andra sorter också. Det vinröda är typ Shetland Spindrift tror jag, och det beige/smutsgula är tvåtrådigt ullgarn av okänd sort, som jag fått av min bror, som i sin tur fått det av en kollega. Lite hopplock, alltså. Det går inte åt mer än 20-60 meter av varje färg, vilket gör Kurt till ett perfekt restgarnsprojekt. Vantarna blir inte så stora i storleken, så det är nog inte fel att välja ett aningen grövre garn än Rauma Finull om man har lite större händer.

Jag tycker ju att färgval och -sammansättning är en av de roligaste grejerna med stickning, så jag hade väldigt kul med det här projektet och rekommenderar alla som gillar flerfärgsstickning att göra (minst) ett par.

Teststickning.

Jag håller på att teststicka ett mönster som Emilia Jensen har designat. Det blir en grafiskt mönstrad vante i många färger, som stickas i Rauma finull eller annat garn av motsvarande grovlek. Jätterolig stickning! Färgsätta har vi teststickare fått göra själva och det har varit lite utmanande, men kul.

Mönstret släpps inom kort, och då visar jag bild på hur mina vantar ser ut i sin helhet. Jag kommer självklart också att länka till mönstret, för den som blir sugen på att sticka vantarna.

Ny bukse i byen.

Det är väl ingen hemlighet att jag har en liten crush på allt norskt. Låt oss kalla det SKAM-effekten. I alla fall, jag följer en del norska stickare på Instagram (det gjorde jag faktiskt pre-SKAM också). Många av dem har barn som de stickar till och en grej som alla norska ungar verkar ha, men som jag tror knappt förekommer alls i Sverige, är stickade byxor.
Nu är jag ju varken norsk eller barn, men när jag i våras såg de här byxorna på Pickles instagramkonto drabbades jag av habegär och stort sticksug (stickstånd, som de säger i Stickkontakt-podden). Under sommaren skickade jag efter garn och beskrivning från Pickles. Jag satte igång för några veckor sedan och det har gått fortare än jag trodde, så nu återstår bara en liten bit på vardera benet (bilden nedan är alltså inte dagsaktuell). Det återstår ännu att se om jag kommer att se lika cool ut i byxorna som tjejen på bilderna i mönstret, eller om jag mer kommer att likna ett snorigt barnehage-barn, men frysa behöver jag nog inte göra i alla fall.

Öland revisited.

Innan vi åkte hem från fäboden i söndags, passade jag på att låta min stickvän Ulrika ta några bilder av mig i tröjan Öland. Jag visade ju en bild på den, hängande på en galge, för något år sedan, när jag ganska nyligen stickat färdigt den, men så här ser den alltså ut på.

Mössan på bilden har jag också stickat, nu i somras. Den heter Dylan's Beanie och vi tog några projektbilder på den också, så den ska få ett eget inlägg.

Sticka till skogs.

I lördags morse var vi ett gäng från stickcafét som drog till fäboden, där jag ju varit några gånger förut, på stickhelg. Dimman låg tät över berget både lördag och söndag och regnet hängde i luften, så vi satt mest inne i stugan och stickade i skenet av brasa, fotogenlyktor och pannlampor. Och fikade, förstås!

Eftersom vi missade prideparaden hemma i Falun gjorde vi en egen liten parad runt fäbodvallen också. Det här var andra året i rad som vi hade fäbodstickning, så nu är det en tradition! 

Teststickning: Drivved.

Under våren teststickade jag sockmönstret Drivved av Johanna Skoog och nu finns det att köpa på Ravelry. Drivved är en trevlig socka med ett enkelt mönster som byggs upp av korsade maskor. Den stickas från tån och upp, men det skulle gå precis lika bra att sticka den på traditionellt vis uppifrån och ner, om man föredrar det.

Mönstret innehåller fyra storlekar, varav jag valde den största med 72 maskor i omkrets. Oftast brukar jag ha 64 eller 60 maskor till sockor, men jag minns av bitter erfarenhet från de här sockorna att korsade maskor påverkar stretchigheten negativt och valde därför en större storlek för att vara på den säkra sidan. Av samma anledning avstod jag från att upprepa mönstret på skaftets baksida, vilket man enligt beskrivningen kan/ska göra.

Garnet är ett sockgarn från Hedgehog Fibres, i 90% merino och 10% nylon. Färgen är en så kallad potluck, alltså ett slumpmässigt färgbad; en fantastisk stark cerise med inslag av rött och några svarta stänk här och där. Ingen av bilderna gör garnet hundraprocentig rättvisa, men bilden här ovan är nog den som kommer närmast. 83 gram garn gick det åt.

Tack till stickkompisen Frida för hjälp med fotograferingen!

Restfest.

Den som följt bloggen ett tag kanske minns att jag, för ett par år sedan, trädde ihop en massa gamla garnsnuttar till nya nystan och stickade sockor av dem.

Att sammanfoga garnerna med hjälp av russian join tar sin tid och är inte speciellt stimulerande, men desto roligare är det att sticka av det "nya" garnet och se ränderna växa fram, av färger som man hunnit glömma att de gömmer sig inne i nystanet. Dessutom slipper man ju fästa trådar när sockorna är klara!

Under våren tog jag mig åter an mina garnfalaflar (som jag brukar kalla de där små fjantnystanen) och förvandlade dem till två nya restnystan. Den här gången var jag lite mer noga med att mäta och matcha, inte för att det är så noga att sockorna blir lika, utan mer för att jag ville se om det gick att få dem lika. Det gjorde det!



Själva sockorna är stickade från tån och upp. 64 maskor på stickor 2,5, vilket brukar bli lagom på mina fötter. Tån, hälen och resåren stickade jag i enfärgat gult Arwetta sockgarn. Mycket nöjd med resultatet! Sköna att ha på sig och man blir på gott humör av att se dem.

"Stick tjöjan då, fastej!"

Jag har stickat ytterligare en So Faded Pint Sized, denna gång till Frallan. När jag visade honom den halvfärdiga tröjan blev han väldigt förtjust. "Jag älskaj den!" deklarerade han och sken som en sol. En stund senare, när han såg att jag lagt stickningen ifrån mig, var han inte lika nöjd. "Stick tjöjan då, fastej!", kommenderade han.



Tröjan till Lilla A stickade jag ju i samma garnkvalitet, medan den här tröjan innehåller inte mindre än sex olika sorters sockgarn. Uppifrån och ned är det Fabel (köpt innan jag började bojkotta Drops), två olika färger från Limmo design, Trekking från Tant Kofta, Hedgehog Fibres Sock, Zauberball (rest från Villiviini-sockorna) och längst ner Artesano (rest efter sjalen Waiting for rain). Det som inte är restgarner var smånystan à 10-20 gram ungefär, förutom Fabelgarnet som nog var ett fullt nystan från början. Bra projekt för att göra av med småsnuttar, alltså! Enda nackdelen är väl att det blir en hel del trådar att fästa.

Jag stickade klart tröjan medan jag var hos pappa på semestern. Givetvis hade jag lyckats åka ifrån både rundstickan till resåren och strumpstickor i rätt grovlek för ärmarna. De flesta av stickorna som finns kvar efter mamma har fått flytta hem till mig, men några strumpstickor 3,5 mm lyckades jag leta fram, och med ett loppisbesök kunde jag komplettera så att jag till och med kunde sticka båda ärmarna parallellt. (Jo, jag känner till magic loop, men jag gillar strumpstickor.) Någon rundsticka fick jag dock inte tag på, så det fick bli strumpstickor även till nederkanten. Trots uttalandet ovan kan jag tillstå att det inte är det optimala när maskantalet är 172, men vad gör man inte för att bli färdig, när mottagaren är så pepp på sin tröja?

So Faded Pint Sized.

Stickningar som tonar över från en färg till en annan, verkar vara lite på modet i stickvärlden just nu, och om man som jag följer många stickare på Instagram och surfar en del på Ravelry ser man dem lite överallt. Den här tröjan heter So Faded Pint Sized (den finns även i en vuxenversion som heter So Faded). Såväl barn-som vuxenvarianten är designade av Andrea Mowry, en av mina favoritdesigners på Ravelry. Hon har också gjort mönstret till Briochealuscious som jag stickade åt min svägerska i höstas/vintras, och det är mestadels resterna från den sjalen som nu blev en tröja till Lilla A.

Tröjan stickas uppifrån och ned av så få eller så många garner ton i ton som man vill. När det är dags att byta garn stickar man vartannat varv med vardera färgen några gånger, så att färgerna lite lagom diskret tonar över i varandra.

Samtliga garner är Hedgehog Fibres sock i 90% merino och 10% nylon. Det mesta är som sagt sjalrester, och övriga färger är smånystan från deras minisockgarnsprenumeration som jag var med i för något år sedan. Trots att jag vägde och räknade på det gick det inte riktigt jämnt upp mellan bålen och ärmarna, så jag har fått skarva i med ett garn (det lilaaktiga) på ärmarna, som inte förekommer på bålen, men det tycker jag inte gör något.

Jag skickade tröjan till Lilla A med posten häromveckan och följande dagar kom det flera bilder på mms där hon hade den på sig, så hon verkar trivas i den. Den var rolig att sticka och sockgarn är inte precis någon bristvara här, så jag tror kanske att jag ska sticka en till Frallan också, för rättvisans skull.

Halvårsrapport stickning.

Såhär halvvägs igenom 2017 tänkte jag att det kunde vara kul att titta tillbaka på vad jag stickat hittills i år. Jag blev faktiskt själv lite överraskad när jag kollade igenom mina projekt på Ravelry häromdagen över att det var så pass mycket.

Under årets tio första veckor stickade jag tre mössor. Det började med Kobuk hat, som blev årets första förfärdigade projekt, fortsatte med Signal (som jag kommer på nu att jag nog inte bloggat om), och sedan behövde jag ju en Pussy hat inför internationella kvinnodagen.

Sockor stickar jag ju "alltid". Bra, användbart och relativt snabbstickat, och dessutom har jag en hel del sockgarn i min stash, så om jag inte vet riktigt vad jag ska sticka blir det ofta att jag sätter igång ett par sockor. Hittills i år har jag stickat fyra par, men inget av dem har blivit bloggade om.

Ett projekt som jag däremot har visat, är Dubai-sjalen. Den är inte helt och hållet stickad under 2017, för jag tror att jag lade upp till den i början av december, men pausade den sedan ett tag och den största delen (läs: all mönsterstickning fram och tillbaka) stickade jag under det här året.

Sedan har jag också stickat två tröjor. Den ena; Breathing Space, till mig själv, har ni ju sett, medan den andra, som heter So faded och stickades till Lilla A, nyligen blivit färdig och inte funnit sin väg till bloggen ännu.

Och så halvvantarna Ivar då, som jag visade häromdagen. De var ju påbörjade, men långt ifrån avslutade, när jag tog mig an dem, så de ska också vara med i uppräkningen.
Vad jag däremot inte räknar in är det allra första stickprojektet som blev klart i år, nämligen Pakkasyöt-sockorna. Där handlar det nämligen bara om några varv på ena tån som stickades på nyårsdagen, så dem sorterar jag mentalt i kategorin stickat 2016.

Ivar II.

Ni som hängt med här ett tag kanske minns att jag stickat ett par Ivar halvvantar tidigare? Den gången bytte jag ju bort dem mot broderier, men eftersom jag blev förtjust i färgerna började jag nästan direkt på ett likadant par till mig själv. Det här var sensommaren 2015 och jag stickade väl en halv vante (ej att förväxla med en halvvante!) innan jag kom av mig. I början av det här året bestämde jag mig för att i år ska mina två långliggande UFO:n bli färdiga. Det andra är en tröja, så halvvantarna kändes enklast att ta itu med, och det tog inte många dagar att färdigställa dem.

Att få dem fotograferade tog däremot sin tid, men på Kristi Himmelsfärdshelgen kom de med till fäboden och stickvännen Frida hjälpte mig att fota dem mot den svartslitna dörren till lidret.

Mönstret är Ivar av Clara Falk och garnet är Rauma Finull i gult, mörkgrått och ljusgrått. Sticknummer minns jag inte säkert, men antagligen 2,5.

Pakkasyöt.

Nu när det snart är sommar, är det väl hög tid att visa min julstickning, eller vad säger ni? Jag hittade sockorna Pakkasyöt (som en instagramföljare lärde mig betyder typ "frostnätter") på Ravelry lite före jul, och bestämde mig för att de skulle bli mitt julledighetsprojekt.

Ett litet problem bara - mönstret fanns endast på finska. Jag tänkte dock som jag brukar: "hur svårt kan det vara?" och köpte mönstret ändå, i hopp om att det fanns någon typ av diagram. Det gjorde det lyckligtvis, men också en del text, som jag översatte med hjälp av Google Translate. Låt oss säga att det var tur att diagrammet fanns och att jag har en del sockstickningsrutin, för det var inte direkt tack vare översättningen som det gick vägen. Autentiskt citat ur det översatta mönstret: "(Du kan också få extra slingor elektroder övergångs referenser, om det verkar bestående av ett hål. December de extra rätt första raden på hälen efter). Det finns nu 75 år." Ja, ni hör ju själva.

Sockorna är stickade på stickor 3 mm och i ett finskt garn också - Novita Nalle. Originalsockorna är uppstickade i grått och vitt, men jag valde lite gladare färger, som kontrasterar riktigt fint mot varandra. Komplementfärger, I love it! ♡

Nu hade jag just inte någon julledighet att tala om, utan bara en dag utöver helgdagarna, men sockorna var ändå ganska snabbstickade och de sista varven stickade jag på nyårsdagen. Som ni kanske anar av bilderna är dock inte fotade vid nyåret, utan i fäboden häromdagen, med hjälp av stickkompisen Frida. De är lite tjockare än sockorna jag vanligtvis stickar, så de är varma och sköna.

Andrum.

Jag har stickat en tröja! Breathing Space heter mönstret, som är gjort av Veera Välimäki. Det är en raglantröja, som stickas uppifrån och ner. Frånsett ett antal förkortade varv i nacken och på livet där man måste sticka fram och tillbaka, är det bara rundstickning. Nästan ingen montering och inte överdrivet många trådar att fästa, eftersom ränderna är så pass smala att man inte behöver ha av garnet mellan dem. De förkortade varven på livet gör att tröjan blir asymmetrisk. Modellen är ganska ledig, och jag gissar att det är det som inspirerat till namnet. Plats att släppa ut magen och andas, liksom.

Tröjan ska stickas i det som brukar kallas fingering weight, ungefär samma grovlek som tunt sockgarn. Jag valde att göra den i Supersoft från Magasin Duett, som jag köpte på Fårfesten i Kil i början av mars. Hade beslutsångest deluxe när jag skulle välja två av de drygt 60(!) färger som Magasin Duett saluför, men till sist blev det den här turkos/gröna, som jag tror heter Kingfisher (garnet säljs uppnystat från koner och har således ingen banderoll och dumt nog glömde jag att fråga) och den ljust beige som heter Almond.
Det var min första bekantskap med det här garnet, men jag har hört mycket om hur det ändrar karaktär efter tvätt. Även om jag tyckte garnet var trevligt att jobba med från början var alltså förväntningarna inför denna metamorfos höga när trådarna var fästa och det var dags för tröjan att bada. Så pass höga att jag glömde att fota ytan före, som jag hade tänkt göra för jämförelse, och så pass höga att jag kostade på mig att vara den där grannen man hatar och slänga in tröjan i tvättmaskinen för centrifugering klockan kvart i elva på kvällen, efter att ha tvättat upp den. Nåväl. Som utlovat försvann all spinnoljan och efterlämnade en mjuk och lite luddig yta.

Jag provade tröjan i fuktigt tillstånd och kunde konstatera att den nog inte behövde någon blockning, så jag bredde bara ut den på torkställningen över natten. Jag har jiddrat lite med storleken, brydde mig inte om att göra någon provlapp eftersom uppifrån och ner-konstruktionen möjliggör provande efter vägen. Först blev den alldeles för stor, så jag repade upp till armhålorna och fortsatte därifrån med maskantalet för en storlek mindre. Kanske att jag med facit i hand skulle ha repat några varv till, så att hela tröjan blivit i samma storlek, för den är något stor över axlarna och övre delen av bröstkorgen, men inte så att det stör. Andra ändringar jag gjort är att sticka några extra ränder över bysten, eftersom jag är ganska storbystad och inte ville att de förkortade varven skulle hamna för högt upp, och att sticka några extra ljusa ränder innan jag övergick till endast bottenfärgen i nederkanten av tröjan.
Tycker att passformen i slutändan blev riktigt bra och tröjan känns användbar, vardagsfin och tunn, men ändå varm. Den blev färdig för några veckor sedan, så den har varit perfekt att ha under vårjackan de där morgnarna när det bara varit någon plusgrad ute.

Dubai - den stickade palestinasjalen.

Den här sjalen är nog det största vansinnesprojektet jag gett mig på inom stickning, om inte någonsin, så åtminstone under överskådlig tid. En stickad palestinasjal. Jag hittade bilder på sjalen någon gång i somras tror jag. Just nu minns jag inte om det var på Ravelry eller på Instagram. I vilket fall som helst fick jag habegär direkt!
Eftersom det inte gick att köpa mönstret för sig, fick jag helt sonika skicka efter boken där det ingick. Eller bok och bok, det är mer av ett häfte egentligen. Lite desperat kan det tyckas att punga ut med drygt 100 danska kronor för att komma över ett sjalmönster, men eftersom det fanns flera sjalar i boken som jag kan tänka mig att sticka, kändes det ändå ekonomiskt försvarbart. I höstas när jag var på Syfestivalen köpte jag garn (ljusgrått och svart Isagers Alpacka 1) till sjalen.
Det vansinniga med projektet var att sjalen, enligt boken, ska stickas fram och tillbaka. Jag har sett att flera som gjort den har stickat runt och steekat (som det heter på god sticksvengelska, alltså klippt upp) för att undgå att behöva sticka aviga varv i 500-maskorsklassen med två färger och dubbelt garn. Ja, ni hör ju.... Det borde jag, med facit i hand, kanske ha tagit till mig av, men icke.
Efter några aviga 500-maskorsvarv där jag försökt sticka med två färger samtidigt och det blev extremt ojämnt och fult, fick jag bita i det sura äpplet. Jag repade upp och övergick till att sticka avigvarven två gånger, först med den mörka färgen (då lyfte jag alla maskor som skulle vara ljusa) och sedan vice versa med den ljusa färgen. Det var precis så tidsödande som det låter, men tack vare ett tydligt och regelbundet mönster var det inte särskilt svårt, bara långsamt. Och det blev mycket bättre, jämnare och snyggare, så det var värt den extra tiden.

För att få raka kanter vid blockningen, testade jag blockningsvajrar, som en stickcafévännerna var bussig och lånade ut. Funkade klockrent! Tyvärr rullar sig kanterna en aning ändå, men inte värre än att jag kan leva med det. Efter blockningen tillverkade jag tre tofsar (eller kvaster, som det tydligen heter på danska, fniss) och satte i hörnen, allt enligt beskrivningen.

Vansinnesprojekt eller ej, jag är i alla fall sjukt nöjd med denna sjal och har använt den varje dag sedan den blev färdig. Därmed känns det ju också värt jobbet med de långa aviga tvåfärgade varven, men jag kommer nog inte att sticka någon mer sjal på samma sätt.... Alpacka kan ju vara lite stickigt, men den är mjuk och skön och varm som attan. Och snygg. Kan inte bli bättre, ju!
Roligt var också att sjalen blev uppmärksammad och omnämnd i podden Stickkontakt för några veckor sedan. Jag skrattade gott åt att en av poddpratarna (Lina) bekände att hon stalkat mig på Ravelry och Instagram efter att jag lagt upp bilder på sjalen under stickningens gång.

Sedan sist....

.... har jag börjat på yogakurs och, i första övningen på första kurstillfället lyckats ådra mig sådant ryggskott att jag fick lov att sjukskriva mig.

.... har jag köpt en jättefin storskjorta/klänning från Marimekko för 55 kronor. Jag ❤ second hand!

.... har jag stickat en halv tröja. (Om någon undrar hur det är kompatibelt med punkt ett, så kan jag meddela att det är genomförbart, om än kanske inte tillrådligt, att sticka även om man ligger platt på rygg). Tyvärr tror jag att jag måste repa en bit, eftersom den verkar bli för stor.

.... har jag plockat fram sneakers och vårjacka. Idag snöar det.

.... har jag stickat klart ett par galna restgarnssockor och haft huvudet fullt av nya sockstickningsidéer.

Pussy hat.

Inför internationella kvinnodagen ville jag ha en pussy hat. Jag var på Fårfesten i helgen och där hittade jag billigt rosa ullgarn på textilloppisen i närheten. Med detta och stickor 5 mm improviserade jag ett mönster och på några timmar hade jag mössan klar.

Redo att krossa patriarkatet!

Stitch Surfer.

Måndagar verkar ju vara min bloggdag nuförtiden, så varför inte starta även den här veckan med ett inlägg? Vi ska åter rikta blickarna mot samlingsbilden i det här inlägget och prata lite mer om ett stickalster från 2016. I höstas hade vi nämligen en KAL (knit along) i stickcafégruppen igen. Tidigare har vi ju stickat vantarna Gudrun och Malung tillsammans, men den här gången slog vi till på en socka, nämligen Stitch Surfer.

Mönstret är gratis och kommer från ett gammalt nummer av Knitty. Jag hade ju övat intarsiastickning på sockorna Villiviini, men ändå hade jag problem med tån på den första sockan. Ojämnt, håligt och skitfult blev det och jag hatade hela projektet i någon vecka, för att sedan repa upp och börja om. Då gick det som tur var mycket bättre, men det där riktiga flytet, ni vet när man inte vill lägga ifrån sig stickningen, infann sig aldrig.

Jag hade med mig stickningen till New York, även om jag kanske inte räknade med så väldigt mycket sticktid där. När jag kom upp på takvåningen på hotellet, insåg jag dock att jag ju måste färdigställa sockorna under vistelsen, för maken till färgkoordinerad omgivning att fotografera i har jag nog aldrig varit med om. Sagt och gjort.

Sockorna är stickade i dels senapsgult Arwetta, dels ett självrandande garn från en amerikansk indiefärgare som kallar sig Nomadic Yarns. Vi var några i stickgruppen som lade en gemensam beställning via Etsy innan vi påbörjade KAL:en. Molly Weasley heter färgställningen som jag valde. Stickorna var 2,5 mm som vanligt. Jag följde mönstret, utöver att jag valde att sticka båda hälarna i det enfärgade garnet, istället för en enfärgad och en randig häl. Bakgrunden till det beslutet var att jag ville att randningen skulle matcha även på skaften. Lyckades ändå förskjuta ränderna ett par varv tydligen, men det är inget som stör, tycker jag.