Halvårsrapport stickning.

Såhär halvvägs igenom 2017 tänkte jag att det kunde vara kul att titta tillbaka på vad jag stickat hittills i år. Jag blev faktiskt själv lite överraskad när jag kollade igenom mina projekt på Ravelry häromdagen över att det var så pass mycket.

Under årets tio första veckor stickade jag tre mössor. Det började med Kobuk hat, som blev årets första förfärdigade projekt, fortsatte med Signal (som jag kommer på nu att jag nog inte bloggat om), och sedan behövde jag ju en Pussy hat inför internationella kvinnodagen.

Sockor stickar jag ju "alltid". Bra, användbart och relativt snabbstickat, och dessutom har jag en hel del sockgarn i min stash, så om jag inte vet riktigt vad jag ska sticka blir det ofta att jag sätter igång ett par sockor. Hittills i år har jag stickat fyra par, men inget av dem har blivit bloggade om.

Ett projekt som jag däremot har visat, är Dubai-sjalen. Den är inte helt och hållet stickad under 2017, för jag tror att jag lade upp till den i början av december, men pausade den sedan ett tag och den största delen (läs: all mönsterstickning fram och tillbaka) stickade jag under det här året.

Sedan har jag också stickat två tröjor. Den ena; Breathing Space, till mig själv, har ni ju sett, medan den andra, som heter So faded och stickades till Lilla A, nyligen blivit färdig och inte funnit sin väg till bloggen ännu.

Och så halvvantarna Ivar då, som jag visade häromdagen. De var ju påbörjade, men långt ifrån avslutade, när jag tog mig an dem, så de ska också vara med i uppräkningen.
Vad jag däremot inte räknar in är det allra första stickprojektet som blev klart i år, nämligen Pakkasyöt-sockorna. Där handlar det nämligen bara om några varv på ena tån som stickades på nyårsdagen, så dem sorterar jag mentalt i kategorin stickat 2016.

Dubai - den stickade palestinasjalen.

Den här sjalen är nog det största vansinnesprojektet jag gett mig på inom stickning, om inte någonsin, så åtminstone under överskådlig tid. En stickad palestinasjal. Jag hittade bilder på sjalen någon gång i somras tror jag. Just nu minns jag inte om det var på Ravelry eller på Instagram. I vilket fall som helst fick jag habegär direkt!
Eftersom det inte gick att köpa mönstret för sig, fick jag helt sonika skicka efter boken där det ingick. Eller bok och bok, det är mer av ett häfte egentligen. Lite desperat kan det tyckas att punga ut med drygt 100 danska kronor för att komma över ett sjalmönster, men eftersom det fanns flera sjalar i boken som jag kan tänka mig att sticka, kändes det ändå ekonomiskt försvarbart. I höstas när jag var på Syfestivalen köpte jag garn (ljusgrått och svart Isagers Alpacka 1) till sjalen.
Det vansinniga med projektet var att sjalen, enligt boken, ska stickas fram och tillbaka. Jag har sett att flera som gjort den har stickat runt och steekat (som det heter på god sticksvengelska, alltså klippt upp) för att undgå att behöva sticka aviga varv i 500-maskorsklassen med två färger och dubbelt garn. Ja, ni hör ju.... Det borde jag, med facit i hand, kanske ha tagit till mig av, men icke.
Efter några aviga 500-maskorsvarv där jag försökt sticka med två färger samtidigt och det blev extremt ojämnt och fult, fick jag bita i det sura äpplet. Jag repade upp och övergick till att sticka avigvarven två gånger, först med den mörka färgen (då lyfte jag alla maskor som skulle vara ljusa) och sedan vice versa med den ljusa färgen. Det var precis så tidsödande som det låter, men tack vare ett tydligt och regelbundet mönster var det inte särskilt svårt, bara långsamt. Och det blev mycket bättre, jämnare och snyggare, så det var värt den extra tiden.

För att få raka kanter vid blockningen, testade jag blockningsvajrar, som en stickcafévännerna var bussig och lånade ut. Funkade klockrent! Tyvärr rullar sig kanterna en aning ändå, men inte värre än att jag kan leva med det. Efter blockningen tillverkade jag tre tofsar (eller kvaster, som det tydligen heter på danska, fniss) och satte i hörnen, allt enligt beskrivningen.

Vansinnesprojekt eller ej, jag är i alla fall sjukt nöjd med denna sjal och har använt den varje dag sedan den blev färdig. Därmed känns det ju också värt jobbet med de långa aviga tvåfärgade varven, men jag kommer nog inte att sticka någon mer sjal på samma sätt.... Alpacka kan ju vara lite stickigt, men den är mjuk och skön och varm som attan. Och snygg. Kan inte bli bättre, ju!
Roligt var också att sjalen blev uppmärksammad och omnämnd i podden Stickkontakt för några veckor sedan. Jag skrattade gott åt att en av poddpratarna (Lina) bekände att hon stalkat mig på Ravelry och Instagram efter att jag lagt upp bilder på sjalen under stickningens gång.

Briochealuscious.

För ungefär ett år sedan lyckades jag knipa en plats i en av Hedgehog Fibres garnklubbar. Det innebär att man under tre månader får garner, i för garnklubben unika färgställningar, skickade till sig. Spännande och roligt, men risken är förstås att man får garn i färger som man inte gillar eller vill använda. I mitt fall var det två turkosa och en rosa färgställning som inte riktigt kändes som mina. Någon som däremot gillar de färgerna är min svägerska, så jag bestämde mig för att sticka något åt henne och på så sätt använda upp åtminstone en del av garnet.
Först funderade jag på en Exploration Station, men jag hade ju ganska nyligen stickat en sådan och kände mig inte riktigt mogen för ytterligare en. Men så hittade jag Briochealuscious av Andrea Mowry, som faktiskt påminner lite om Exploration Station, med bl a "kilar" av förkortade varv och flerfärgspatent.

 

Jag påbörjade den här sjalen i god tid i höstas, men sedan hamnade den i skamvrån i ett par månader, både för att det kom andra stickprojekt emellan, men också för att jag på något mystiskt sätt fått ett par maskor för lite och blev lite trött på alltihop.
När julen började närma sig fick jag till sist lov att ta upp sjalen igen, lösa maskantalsproblemet genom att helt enkelt tjuvöka ett par maskor på ett varv där man inte skulle och sticka vidare (nästa gång jag kontrollräknade maskorna, hade jag lyckats få två för mycket istället, men då spelade det mindre roll).

Till slut var jag framme vid kanten, som stickas på tvären i tvåfärgspatent, och då höll det på att stranda igen. Det blev fel och/eller fult hela tiden och jag överdriver nog inte om jag säger att jag stickade om de första varven ett tiotal gånger, men till slut fick jag till det. Som en bonus hade jag då lärt mig kantmönstret utantill. Sjalen blev klar kvällen före julafton, i god tid (för att vara mig) innan juldagen, då min svägerska har födelsedag och den skulle överlämnas. Jag hann t o m blocka den på julaftons kväll. Min svägerska blev jätteglad för sjalen och tog på sig den direkt hon öppnat paketet, så det blev en lyckad present!

Förutom sockklubbsgarnerna använde jag ett knallrosa Malabrigo Sock och petrolblått Schoppel-Wolle Finest till sjalen. Fler detaljer finns på Ravelry.

Annisa Wrap.

2016 var som sagt lite av ett sjalstickningens år. En av sjalarna jag stickade var Annisa Wrap av Ambah O'Brien (som för övrigt designat flera snygga sjalar som jag skulle kunna tänka mig att sticka). En snygg lite asymmetrisk sjal, eller halsduk skulle man kanske kunna säga, eftersom den är ganska rektangulär, med smalrandiga partier varvat med enfärgade hålmönstrade.

Jag valde i stort sett samma färger som sjalen på mönstrets Ravelry-sida har, nämligen svart och vitt med lite färgfläckar i till de randiga partierna och ljust grått till de hålmönstrade. Gillar det grafiska uttrycket, men med en twist i form av färgstänk i de vita ränderna.

Det vita och grå garnet är från Stranded Dyeworks och är färgat på garnbasen Paradise MCN. Det vita med stänk av rost/orange och mörklila heter Crackle och den grå färgen, som i vissa ljus skiftar i ljust lila, heter Spook. Det svarta garnet är dels Schoppel-Wolle Finest som jag hade kvar från min Exploration Station och dels Onion Nettle Sock, som jag fyllde på med när det första svarta garnet tog slut. Nagelfar man sjalen så syns det att de två svarta garnerna skiljer sig lite i färgton och glans, men det är nog knappast någon som tänker på det.

Själva stickningen var trevlig och relativt enkel, mest rätstickning och så lite minskningar och ökningar för att forma den. Det är ju lite beroendeframkallande att sticka smala ränder (ni vet, "bara en till....") så det kändes som att det flöt på bra. När den väl var färdig blev den dock liggande ett antal veckor i väntan på blockning, men därefter har jag använt den en hel del. Bland annat hade jag med den till New York, där bilderna är tagna på takterassen till vårt hotell.

Sjalarnas år.

Stickåret 2016 var sjalarnas år. Räknar man rent numerärt stickade jag i och för sig fler sockor (en uddasocka, fyra kompletta par och ett par där endast tåspetsen på den andra sockan fattades vid tolvslaget), men en sjal är ju ett lite större projekt. Fyra sjalar blev det under året. Waiting for rain som jag stickade under vårvintern, Exploration Station som stickades på försommaren, men inte bloggades förrän på hösten, Annisa Wrap som jag påbörjade under semestern och som skymtade förbi på bloggen då, men som fortfarande inte visats upp i färdigt skick och Briochealuscious som blev färdig vid jul och som jag inte bloggat om alls tidigare, eftersom den var lite hemlig. Dessutom har jag påbörjat en femte sjal, men den är långt ifrån färdig.

Utöver det har jag som sagt stickat en del sockor, fyra par vantar, två mössor, en bebiströja och typ en halv tröja till mig själv (eller ja, tröjan är förstås hel, men den var påbörjad under 2015). Fler bilder och detaljer om alla projekt hittar den hugade på min ravelrysida och det kommer separata inlägg om de båda sjalarna vad det lider.

Planerna för stickåret 2017 är än så länge lite luddiga (höhö), men innefattar åtminstone en ambition om att minska på garnförrådet och att färdigställa mina ufon (som faktiskt bara är två till antalet, men det ena är en tröja där ganska mycket jobb återstår).

Hittills i år har jag faktiskt färdigställt både mössan jag bloggade om häromdagen och ett par sockor, och även gett mig i kast med det minsta av ufona, så jag tycker att det börjat ganska bra!

Exploration Station.

Den här sjalen, Exploration Station av Stephen West, har stickats så många gånger i mitt stickcafégäng att vi börjat skämta om uteslutning för dem som inte gjort den. Själv stickade jag den för några månader sedan, kring midsommar, men först på höstkanten, när samma stickcafégäng hade stickhelg i fäboden i Malung, fastnade den på bild.

Det här var verkligen en omväxlande och rolig stickning. Man börjar i nacken och stickar några kilar med förkortade varv, därefter kommer en sektion med tvåfärgad patentstickning, sedan en bård med mönster av lyfta maskor, efter det följer några ränder innan det hela avslutas med en uddkant och en icord-avmaskning. Och mellan alla sektioner stickar man hålvarv. Ja, ni hör ju, det händer något nytt hela tiden!

Sjalen stickas i fyra färger och i mitt fall råkade det bli fyra olika garnkvaliteter också. Det svarta garnet är Schoppelwolles Wool Finest, det spräckliga är Hedgehog Fibres Sock. Färgen heter Rift och är från deras garnklubb som jag var med i i våras. Det gröna garnet är Malabrigo Sock i färgen Lettuce och det vita garnet är Lanett. En salig blandning, kan man ju tycka, men det funkar. Det svarta och det vita garnet hade jag hemma sedan tidigare, och då var det ju lika bra att använda det!

Ja, jag sade ju att vi är flera som stickat den. Här fick stickvännen Märta och hennes sjal också vara med på bild, eftersom våra sjalar matchade varandra så fint.

Och jag brukar ju inte så  ofta bära sjalar som jag gör på bilderna ovan, men som ni ser går den bra att linda om halsen också. Fäbodfrisyr eller ej.

Selmas halsduk.

Häromhelgen hade mitt stickcafé, tillsammans med Dalarnas Hemslöjdsförbund, ett litet stickevenemang på Falu Pride. Tillsammans bestämde vi oss för att göra en halsduk till Selma Lagerlöf som står staty vid Faluån, ja, faktiskt inom synhåll från våra stamsoffor på det café där vi brukar hålla till. Alla deltagare stickade varsin bit och sedan har vi hjälpts åt att virka ihop bitarna, fästa trådar och göra fransar. Före kvällens stickcafé samlades vi vid Selma-statyn och satte dit halsduken. Jag hoppas att den får sitta kvar ett tag, för jag tycker det blev riktigt fint!

På stickorna.

Efter att nästan hela våren ha hållit mig till ett stickprojekt i taget (vilket egentligen är emot min natur) har jag nu två semesterstickningar på gång.

Den ena är sjalen Annisa Wrap, som jag stickar i ljusgrått och spräckligt garn från Stranded Dyeworks  och svart Schoppel-Wolle Finest.

Projekt nummer två är ett par Villiviini i grönt Zauberball och gult Onion sock, med inspiration från en av stickcafékompisarna som just stickat ett par sådana. Bra tillfälle att träna på intarsiastickning, som jag aldrig provat förut!

I väntan på regn.

Jag är inte riktigt spetsstickningstypen. Eller jo, det är rätt kul att sticka och jag kan tycka att spetsstickade sjalar är jättefina, men många av dem känns bara inte som min stil. Men när jag hittade sjalen Waiting for rain på Ravelry, kände jag att den här spetsen skulle jag nog kunna tolerera.
Sjalen blev färdig i början av april, men det var först under midsommarhelgen som den fastnade på bild.

Sjalen är mestadels rätstickad, och på några ställen stickar man ett spetsdiagram med förkortade varv, så att det blir som revor i rätstickningen där spetsmönstret tittar fram. Snyggt och lite annorlunda!

Jag har sett att en del som stickat sjalen valt melerade garner, men jag tycker absolut att den gör sig bäst i ett enfärgat. Jag valde ett sockgarn, Artesano Definition, i en fin mörkgrön nyans som heter Crocodile. Garnet innehåller 75% ull och 25% polyamid, som de flesta sockgarner. Jag är överraskad över hur mjukt och skönt det blev, i synnerhet efter tvätt och blockning.

Jag bär inte så ofta sjalar draperade över axlarna, utan föredrar att linda dem runt halsen och den här blev perfekt i storlek för att bära på det sättet; man kan ha den ett varv om halsen utan att snibbarna blir för långa och hänger ner, men det går bra att linda den två varv också, utan att den lindar upp sig själv. Nöjd!

3 Color Cashmere Cowl. Med fyra färger. I alpacka.

Min 3 Color Cashmere Cowl i fyra färger alpacka är numera både färdigstickad, avmaskad, blockad och använd. Som jag skrev för några veckor sedan, så tyckte jag inte alls att det var något speciellt med det här mönstret när jag först såg det. Ja, ska jag vara uppriktig tyckte jag till och med att det var ganska fult. Det är ju tur att man kan ändra sig! Jag gillar i alla fall det färdiga resultatet.

Det var rätt rolig stickning, där det hände lite lagom mycket. Några hålvarv här, några ränder där, lite färgbyten och aviga maskor och sådant, men inget som var utmanande eller svårt. Eftersom man stickar runt blev det heller ingen montering. Däremot en del trådar att fästa, men jag gjorde det lite efterhand.
Jag använde som sagt rester av Drops Alpacka, den gamla sorten som är lite tunnare än det garn som mönstret är skrivet för. Som det anstår ett restgarnsprojekt har jag fixat och trixat lite med mönstret utifrån vad garnet räckte till. Exempelvis är det många färre av de smala ränderna mitt på än vad det står i mönstret och det mörkgrå spetspartiet förlängde jag med en mönsterrapport.
Bilden är tagen på fina Michelberger Hotel i Berlin av min kompis Leo.

Om min hals.

I mitt översvämmade garnförråd fanns också två nystan gul Naturuld som jag köpt för ett par år sedan med planen att sticka en fluffig tubsjal av något slag åt mig själv. När jag nu väl tog tag i det var det ett snabbstickat projekt. Jag påbörjade sjalen den första eller andra januari och anledningen till att den inte blev klar förrän häromdagen är att 1) Naturulden inte räckte och jag blev tvungen att beställa ett nystan till och 2) jag sköt upp ihopsyningen några dagar eftersom jag tänkte att det var svårt med maskstygn. Det sistnämnda helt felaktigt, skulle det visa sig. Pilligt, ja, tidsödande, ja, men svårt, nej, inte särskilt.
Nu är den klar i alla fall och jag älskar den! Mjuk som en smekning, varm som en ökenvandring och fluffig som ett litet moln. Och färgen är en av mina bästa. Jag vill helst inte ta den av mig alls.

Garn: En tråd Naturuld (färg 381) och en tråd Teetee Cacao (färg 1995).
Garnåtgång: Cirka 250 g Naturuld och cirka 50 g Cacao.
Stickor: 8.
Mönster: Eget, om man nu kan kalla det mönster: Lägg upp 35 maskor med en hjälptråd, sticka ribbstickning 1x1 tills sjalen räcker två varv runt halsen, sy ihop med maskstygn och pilla samtidigt bort hjälptråden.

Den är klar!

Min Sallah cowl är färdig!

Ni som stickar vet hur det är ibland; man köper garn på vinst och förlust till något halvplanerat projekt. Så var det för mig den här gången. Det gula garnet var något av ett impulsköp och när jag hade en bit kvar att sticka, insåg jag att de två nystan jag köpt inte skulle räcka. Istället för att köpa ytterligare ett nystan, som jag bara skulle använda en liten del av, valde jag att sticka den sista biten med ett helt annat garn i någotsånär motsvarande grovlek men helt avvikande färg, som jag hade hemma. En improviserad lösning som jag såhär i efterhand är mer än nöjd med! Jag tycker att det blev riktigt snyggt med den grå triangeln i det gula, som en extra detalj.

Mönstret är alltså Sallah cowl från Knitty. Garnet heter Schachenmeyr Alpaka (det gula) och det grå är ett anonymt nystan av (tror jag) Karisma. Förutom att jag använt ett grövre garn än mönstret anbefaller, struntade jag också i att sticka i-cordkant runt den färdiga sjalen.

Och det där lösskägget ni vet? Om det i något sammanhang skulle kännas som en bra idé, så är det ju bara att vrida lite på sjalen.

Det går framåt...

Kommer ni ihåg den mystiska stickningen som jag visade häromveckan? Flera av er gissade ju att det skulle bli en sjal, och ni var inte helt fel ute. Det ska bli en Sallah cowl, fast jag har bytt ut både garn och stickstorlek.

Den lite speciella strukturen kommer sig av att man använder två olika grovlekar på stickorna (i det här fallet en nummer 7 och en nummer 4). Det gör att maskorna på vartannat varv blir större och vartannat varv mindre. Dessutom stickas alla räta maskor vridna. Fram- och baksida blir tämligen olika, som synes.

Sedan jag tog de här bilderna har det gått nästan två veckor och nu är den faktiskt snart färdig. Jag hoppas dock att jag inte behöver använda den så länge innan det blir för varmt!

Solstickan.

I skuggan under ett träd i Gambia satt jag och stickade på en sån här. Tyvärr tyckte jag inte att den var tillräckligt bred när jag hade stickat upp allt garn jag tagit med mig. Här hemma fanns dock mer garn, så snart hoppas jag att den ska vara klar.