Långsamt leder också någonstans.

I höstas började jag sticka på en mössa, som min pappa skulle få på sin födelsedag i november. Utöver provlappen har det inte ordats alls om den här på bloggen, tror jag. Planen var en mössa i "pillerburksmodell" med mönsterstickad kant och platt, enfärgad hjässa.

Som vanligt när jag ska ge bort något blev den inte färdig i tid. Kanten blev klar och så långt var allt gott och väl, men sedan har denna mössa legat i träda i långa perioder. Idén och konstruktionen är min egen (mönstret på kanten av mössan kommer dock från denna mössa) och det är väl det som gjort att det tagit sådan tid. Det har inte funnits något facit utan jag har fått prova mig fram för att få en bra form på överdelen.
Emellanåt har jag försökt ta tag i den, men det har varje gång uppstått nån form av komplikationer som fått mig att tappa sugen. Jag har minskat för långsamt. Garnet tog slut. Min lokala garnaffär hade slutat sälja Drops Alpaca. När jag väl kom till en affär som sålde det, hade jag inte mössan med mig, vilket resulterade i att jag fick med mig fel nyans av beige hem. Jag minskade för långsamt igen. Och igen. Jag minskade för snabbt. Och så vidare.

Men. Nu i söndags, åtta månader efter födelsedagen, blev mössan äntligen färdig. Och inte nog med det, jag känner mig dessutom nöjd med resultatet!

Mössan är alltså stickad efter eget mönster i dubbelt Drops Alpacka i beige och mörkgrått på stickor nr 4 (tror jag). Kanten är dubbelvikt med beige insida och alltså antagligen supervam. Efter blötning och blockning över en assiett modellas mössan här av min pojkvän, men jag hoppas att den ska passa bra på min pappa också.