Man fick inte gå omkring själv, utan i små grupper, var och en ledda av sin guide. Alla besökare fick ha en mottagare och hörlurar på sig, i vilka man hörde sin grupps guide, för att det skulle vara tyst och stilla och man inte skulle störa varandra.
Det känns bra att ha varit där, även om det var tunga timmar både medan vi vandrade runt och efteråt när man skulle smälta alltsammans. Jag önskar att alla hade möjlighet att komma dit. Rädslan inför det främmande är farlig och vi får aldrig, aldrig glömma vad den kan leda till.
Vilken märklig känsla det måste ha varit att gå där i solkskenet. Jag har själv velat åka dit men vet inte riktigt om jag skulle orka, bara av att se dina bilder blir jag väldigt påverkad.
SvaraRaderaDet är bra om alla får uppleva det någon gång. Vi fick åka till ett koncentrationsläger på studiebesök när jag gick i 9:an. Det är en ganska bra tanke. Vet inte om det bara var vår kommun, eller om man har tillämpat det överallt.
SvaraRaderaJag har varit privat på ett i Tyskland också, och det var nästan värre, för där fanns det i princip bara tortyrredskap kvar. Huh! Obegripligt egentligen. Det FÅR inte glömmas som du skriver!
Fast jag skulle nog kunna gilla din senapsfärgade lampskärm, kan tänka mig att den ger ett fint varmt ljus och fransar är jag ju svag för. Har själv en grön historia som jag tycker om. Men vita lampskärmar är något jag har svårt för i största allmänhet, tycker det är blir kallt och trist ljus.
SvaraRadera