Gambia del ett - folk och liv.

Min resa gick till Gambia, det minsta landet på den afrikanska kontinenten. Tack vare att mitt ressällskap har anknytning till landet kunde vi bo hos en stor familj lite utanför huvudstaden Banjul och kom på så vis lite närmare "det verkliga livet" utanför hotellkomplexen.

För mig var det första besöket i Afrika, ja, första besöket i ett utomeuropeiskt land överhuvudtaget, och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, förutom att jag räknade med att mycket skulle vara annorlunda mot Sverige. Så var det förstås också och jag håller nog fortfarande på att smälta alla intryck.
Bara det att komma från flera decimeter snö och minusgrader och landa i 35 graders värme och solsken är ju en omställning, om än åt det ganska positiva hållet. Att sticka ut utseendemässigt var också en ny upplevelse och eftersom vi inte rörde oss så mycket i de rena turistområdena hände det nån gång att vi var i stort sett de enda vita människorna på den plats vi befann oss.

Det som var lite tufft att se var förstås att så många lever under såpass primitiva förhållanden. Då var vi ändå enbart ute vid kusten som är den urbaniserade delen av landet och min reskamrat som varit där för några år sedan tyckte att mycket hade förändrats och moderniserats bara sedan dess. Naturligtvis vet man att det är så, men det är ändå en annan sak att se det med egna ögon. Samtidigt är det ju så att materiell standard verkligen inte är allt som betyder nåt och att vi i västvärlden säkert har mycket att lära av dessa människor. I stort sett alla vi mött har varit oerhört vänliga, hjälpsamma, nyfikna och trevliga och det kommer jag att bära med mig som ett av många fina minnen från den här resan.

Här kommer några bilder på folk och miljöer. Det kommer fler en annan dag.