I helgen har jag gjort något som jag tänkt på länge: åtgärdat den fula randen med beige kakel som löpte runt hela badrummet. Den har egentligen stört mig ända sedan jag flyttade in i lägenheten. Till en början kollade jag lite efter kakeldekorer att täcka över den med, men hittade inget som föll mig i smaken. Sedan började jag tänka på att man kanske kunde sätta pärlplattor över fulkaklet, men kom fram till att det nog skulle bli lite för jobbigt att göra så många pärlplattor.
Men så, för ett tag sedan, kom jag på att jag ju helt enkelt kunde skaffa vit självhäftande plast och täcka över den beiga randen.
Det går ju liksom inte att knacka ner en kakelplatta och ta med till butiken för färgjämförelse, och förresten hade det inte hjälpt eftersom det bara fanns en vit nyans på plasten där jag handlade. Så som synes har jag fortfarande en rand på väggen, fast nu i en lite annan nyans av vitt. Det kan jag leva med, känner jag.
Jag hade räknat ut innan hur mycket plast det skulle gå åt, men vad jag hade glömt att kalkylera med var att det kanske är bra att ha någon liten drullemån också. Eftersom jag skar till de första rutorna ett par millimeter för korta, stod jag i slutändan där med retliga tre rutor för lite.
Desto större anledning att ta tag i projekt pärlplatta, alltså! Några timmar av maniskt pärlande senare hade de kvarvarande tre beiga plattorna täckts över och hela badrummet fått ett oväntat stort lyft.
Och angående rubriken så tänkte jag på kalejdoskop när jag gjorde den första pärlplattan (den som sitter i mitten på väggen). Till de andra två inspirerades jag av den danska grafiska designern Kathrine
Højriis heraldiska pärlplattor, varav några finns på bild här, fast mina blev lite mer kurbits, kan man säga.
